Vi låtsas att vi är kungar ikväll


Här är man! I högsta hugg. Nyss. Vi spelade och vi sprang kapp vågorna längs strandkanten
Havet är så varmt

Imorgon! Imorgon gissa vad!! En nära vän, Angelica, och hennes tre vänner joinar Side. En sådan jäkla spontanare!! Shit vad jag älskar spontana människor !!

23:55


//Pissdåligt internet ikväll. Testar på lyckan imorgonkväll igen, ciao ciao


Tre minnen





Visst saknar jag sommaren. Tillsammans med Rosanna och Göteborg blev det så här fantastiskt. Och nu när jag tänker på det saknar jag Charlotte också, vi har det alltid så bra tillsammans.

Vill ni kika mer på vad som hände i Göteborg föreslår jag att ni kikar bakåt i kalendern, juli månad.

London, nu är jag bara redo igen


promenad genom en höstig och färgfylld hydepark
'
fish n' ships kändes inte som min grej men för att testa något brittiskt blev det pajen

pub

/

TORTURE CHAMBE/ london dungeon var en höjdpunkt
det var mörka tider.

/buss/andra våning/utan tak/genom en upplyst stad

/


OCH DÄR DOG KAMERAN - med laddaren i sverige räckte batteriet i två dagar
London var fantastiskt. Fantastiskt. Jag kan inte uttrycka mig bättre. <8<kär i staden)
Supertrevligt sällskap (mamma, pia, carro, jessica)
Shoppingen var det bästa någonsin!! (vilket resulterade en tom plånka men så värt)
De mysigaste resaturanger, pubbar, caféer
Ännu en höjdpunkt var musikalen vi gick på!!
Och så mycket mer SÅ MYCKET MER



-nu är jag bara redo igen-


London, saker du känner igen






London, Whitechapels gator och gränder om nätterna








London, Portobello och kväll






London, Portobello och gamla fina bilar


Visst är det otroligt mysigt att i en främmande stad ligga och lyssna på livet nedanför?
Det var torsdag natt och jag hörde fotstegen av några skrattande killar. De var i tjugoårsåldern och talade med brittisk dialekt. 
Polissirener ekade, precis som de i USA. Jag lyssnade från min säng.
Utsikten från fönstret blickade mot ett stort nedklottrat plank. Ett hål. I hålet kröp människor in. 
Vart tog de vägen? Från mitt fönster kunde jag se det. Bakom planket var en liten, liten bakgård omringad av något som en gång i tiden var hus. En gammal stege ledde upp till en gammal vind. De fans ett så kallat garage men också vanliga ingångar där dörrar blivit ersatta av madrasser och plast. Det var ett flertal kryp in i stenväggarnas fasader.
De var hemlösa människor. Yunkies, som vår receptionist hade berättat.

En cykel trampade förbi, en ung kille i knappa tonåren. Flashback från när OC-Ryan cyklade runt i slumområdena som liten, typ. Hehe.
Jag hoppade i säng igen. Lyssnade. 
///





Bilderna ovan är från fredagen, första dagen. Vi tog tunnelbanan till Portobello!
Jag sprang runt längs gatorna och kikade in i fina småbutiker. Träffade en jättetrevlig tjej från Sverige inne i en av butikerna. De visade sig att en vän till henne nyligen gick ut de gymnasium jag går. Världen är liten!

Kefalonia, Grekland (Del 4)

Goats everywhere!!
Alla stränder vi besökte var härliga på olika sätt. Den här var verkligen... HAVET. Öppet och djupt liksom. Efter 1,5 meter ut i vattnet bottnade man inte. Den här bilden är tagen från strandkanten så vi var riktigt långt ut.. hittade nämligen en boj, säkert 150 meter ut i havet. Där tillsammans med madrasserna höll vi oss fast hela dagen. Det var ju knappt att man vågade prata om hur jävla djupt det var där ute med tanke på hur strandskanten stupade... hajjaaaar... 
Det var lika läskigt varje gång man somnade och vaknade upp med den härliga överraskningen att man tappat snöret och var på flötet femtio meter bort haha..  eller som de gånger då man faktiskt lyckats hålla kvar snöret i sömnen och vaknar man upp ensam.. då är det ju Rebbe som var på vift
Här på vår väg hem från Bojjen




Vad de kallade huvudstaden...




hamn

En sista strand vi besökte

En kväll på balkongen



Vårat boeende


Kefalonia, Grekland (Del 3)




Denna strand var svår och stor att få på bild. Vi var så pass högt uppe. Men här är ett smakprov i alla fall, fler bilder kommer senare då vi åkte dit en annan dag för sol&bad


Fiscardo






                         


Antagligen det turkosaste vatten jag sett. I ett gigantiskt "hål i marken", grotta  va





Stendroppsgrotta, visst heter det så?


///


En grekisk kyrka, men vad det är för typ ut av kyrka/tro minns jag ej? hehe



Innuti i kyrkan fanns en trästege som gick flera meter ned i marken, du hamnade då i ett litet stenrum och i det rummet fanns ett hål in i väggen vilket ledde till ännu ett rum. Ännu mindre! (en grav med skrifter på väggarna.) Det var mörkt, de ser ljusare ut på bilderna. Jag och Rebecka kröp in... ensamma...... creepy:P:P



(kläderina ni ser i videon är LÅNEKLÄDER!! I kyrkan var man tvungen att dölja axlar och ben, det fanns därför en korg med kläder att täcka med. Jag tog därför de fulaste jag kunde hitta)
alt="" />

två fula bilder från vinprovning



Kefalonia, Grekland (Del 2)





(checkar utbudet)



Kefalonia, Grekland (Del 1)

Dagen innan avresa (juli) plaskade jag och Rebecka runt i Sveriges vatten, helt omedvetna om att vi under nästa dag skulle befinna oss i ett helt annat land. På våra badmadrasser började vi prata om Grekland. Vi blev exhalterade och gick hem. Vi satte oss framför datorn och klockan tio samma kväll hade vi en resa bokad!
Snabba som fan på att packa och några timmars sömn - sedan var vi på flygplatsen.
Åh, jag älskar sådanna här spontana saker.

Bland de första vi gjorde när vi var framme var att gå ner till havet.






På vägen hem envisades vi om att ta en genväg upp till hotellet för att slippa långa backen. Gick SÅDÄR....
(Resulterade rivsår på benen av vissna hårda växter och en jävla omväg istället.)

 
///spambilder, soldnedgång///





Solen hade börjat ner och gick vi tillbaka havet igen för att bada. Fyfan va härligt det var!!! I det långgrunda vattnet simmade vi runt. Nej, nej! Vi LEKTE ju för fan!! Det fanns grottor att urforska och för att komma ner fick vi klättra ner från en "bergsvägg" med inbyggda trappsteg.

Precis lagom varmt i vattnet. Vi plaskade runt, flöt runt där enda till solen gått ned bakom berget.





Andra dagen - första dagen på stranden (en annan strand)



Det var sjukt varmt. Sjukt! Vi flöt runt på våra flytmadrasser hela dagarna men så fort vi tog sig upp på land...... DOG!!! Det värsta var ju när man skulle ta sig upp till hotellet, uppförsbacke HELA vägen.. trots att klockan var
runt sex varje dag var det så jäkla varmt. De tog ca 15 minuter att gå.

///



///




.
(och jag skämtar inte när jag säger att det här är den godaste, godaste secarsallad jag någonsin ätit. stönande vid bordet.)

Det bjöds på shots som smakde JUL. FINT!


Turkiet
























Milano, Natten till den fjärde dag

"Men, tiden var tillslut inne.. det var samling igen och det var nu dags för den stora flyttningen. Till den riktiga kön. Kön där vi skulle sova och kön där vi sedan skulle släppas in i arenan. Den kön som hela systemet är uppbyggd för. Nu var det på allvar..."

Det var det sista jag skrev från förra inlägget. Nu fortsätter vår berättelse - in mot natten.

Alla dessa hundra-hundratals fans började röra sig mot ticketoffice-box för upprop. Det blev rörigt till en början men jag var förvånad över hur snabbt alla faktiskt tog sig en plats och stod stilla, lyssnade.
(Kanske för att det var mitt i kalla, svarta natten och alla var trötta haha!).
Jag och Charlotte hade som sagt nummer 263 och 264. Trots att det gick väldigt segt kunde jag inte låta bli att le innombords. Tjejerna som håller i kösystemet, jag beundrar deras tålamod.
 En, efter en. Flera, flera hundra räknas de upp.
Och det bästa av allt, de gör det med ett leénde på läpparna. Vi är en stor familj.
Det känns så bra att vara en av dem.

Under uppropet:
Vill passa på att berätta en liten detalj jag först tänkt att skippa. Jag ångarade mig, det hör ju trots allt till den här resan, även om det låter lite.. creepy? Here it goes:
Det var en kille. Vid namn.. Smörgås. Fråga mig inte, jag har inte en aning vad Liviana och Stephanie fick det ifrån. Men så blev han kallad. Och så blev vi skrikandes varje gång vi såg honom "SMÖRGÅS!!!". 
Haha, för jävla roliga vi är.
 I alla fall, nu till saken. Jag stod och småtittade på honom under uppropet bland alla dessa fans.
Det gjorde jag under förra uppropet också.
Svart, långt hår.
Smal, lång.
Svart smink.
Kläder inspirerade av Bill.
Att han till och med rörde sig som Bill var väl det bästa av allt.
  
Okej - han försökte nog efterlikna allt Bill är och har. Men jag gillar det.

Och mja, nu verkar det ju ha blivit så jävla poppis att vara vän med honom på facebook så, jag antar ni vet vem jag talar om. The one and only, Andre Alexe.
(Dock är han ju inte ens i närheten av Bill. Det kan nog vem som helst intyga. Men det var roligt!)

Tillbaka där vi var:
Ja, vi står fortfarande och väntar på våran tur att bli uppropade. Vi ser hur gångarna byggt av kravallstaket sakta men säkert börjar fyllas upp. De som fått sin plats börjar lägga sig till rätta för natten. Det ser mysigt ut.
  Uppropet avbröts plötsligen och upprops-tjejerna berätta något på italienska. Jag och C kunde på tonläget avgöra att det var något att vara orolig för. Som tur var fick vi förklarat för oss vad som var på G - det gick rykten om att fans från konserten i Rom var påväg hit i stora bussar. De skulle komma för att förstöra vårat kösystem. De skulle då kunna ta sig längst fram trots att de inte köat.

Det visade sig vara lungt. Jag vet fortfarande inte om det var falska rykten eller om de helt enkelt drog sig tillbaka. Men nu i efterhand kvittar det vilket fall.

Eftersom vi stod en bit ifrån upprops-flickorna och hörde halvbra var det svårt att avgöra hur långt in i uppropet vi befann oss. Charlotte verkade hålla sig hyffsat lugn men jag, hehe, jag var rädd. Det visade sig att vi inte alls behövde vara oroliga då jag knölade mig längst fram för att fråga. Vi hade nämligen inte ens kommit till hälften av mitt och C's dryga 200.
 En lång väntan återstod men till sist var det vi. "263... Char..lotte.. Lin..lin...dén"
Även om vi båda stått stenkoncentrerade under hela uppropet sken vi upp som om vi vunnit på bingo!
Vi rusade fram mot tjejerna och de hänvisade oss att gå vidare mot vår plats.
Längs den slingriga kravallstaketgången gick vi tills vi möttes av fansen som hade platserna framför oss i kön.

Vi slog oss ned. Och, där satt vi. I en kö som växte sig allt längre.
Det var dags att försöka få lite sömn för att klara av morgondagen. För att klara av konserten, utan att svimma.
Sova, det var lättare sagt än gjort:

Jag hade: Den lilla filten + En sverige flagga.
Charlotte hade: En sovsäck + Ett litet värmefolie.
Det skulle hålla oss varma och ge oss den sömn vi behövde. Haha, yeah right!

Det visade sig att bli en kallare natt än vad vi både kunde föreställa oss. Jag hade tur för Charlotte var snäll och vi delade på sovsäcken. Men hur fan får man plats två i en sovsäck? Vi lade oss tätt mot varandra som en.. mask(?).
Vi försöker på ett flertal olika sätt knöla ned oss båda två, utan att sovsäcken skulle spricka. Omöjligt.
Den fick förbli halvtäckande. Flaggan och filten la vi på marken.. asfalt. Asfalt är döden.
Stenhårt och förbannat kallt.
Det var det värsta. Marken. Helvetes mark!! Den kylde ned hela kroppen.

Jag vaknade av att jag frös och hade ont. Vi var tvugna att byta ställning.
Charlotte vaknade av att hon frös och hade ont. Vi var tvugna att byta ställning.
Jag vaknade - Vi böt ställning.
Charlotte vaknade - Vi böt ställning.
Jag vaknde - Vi böt ställning.
Så höll det på. Var enda gång Charlotte väkte mig blev jag lika ledsen och tänke "FAN! Snälla Gud, Hjälp mig".
Varje gång jag vaknade och väkte Charlotte tänkte hon detsamma.
När en av oss låg nästan okej, ja, då vaknade den andra. Haha!
 Något som verkligen pissed me off var dessa fans några meter fram. Vet ni vad?
De sov, djupt. DJUPT! Jag lovar, jag slängde många mördarblickar riktade mot dem den natten. Av det jag såg vaknade de inte en, enda gång. Jag såg hur de njöt. Vet ni VARFÖR!? De hade fucking:
Kuddar!!   Duntäcken!!!   LUFTMADRASS!!!!
Ville jag slåihjäl dem? JA! (Funderade ständigt över hur jag skulle smyga mig dit och baxa iväg dem, i sömnen. Sedan kunde jag och Charlotte överta deras area.. nej, vänta.. deras SÄNG!)


"Jag orkar inte" "Jag fryser. Outhärdligt!" "Snälla NÅN"
Jag funderar över solen, när den går upp igen. Jag ber. Frågar Charlotte, det är många timmar kvar.
Jag dalar mellan två olika tillstånd:
-Jag darrar. Vill bryta ut i gråt. Det är så smärtsamt. Outhärdligt. "Hoppas tiden går går fort."
-Jag darrar. Tittar upp mot himlen, på stjärnorna. Andas in friska andetag.
Min blick faller vidare på den långt slingrande kön. Många sover, en del småpratar. På italienska. 
Vi gör det här tillsammans. 
För Tokio Hotel.
"Låt natten ta all tid i världen." Jag är här och jag är lycklig.



(Jättetråkigt, men vi knäppte bara en enda bild under hela denna natt. Eller, kväll. Det var i alla fall mörkt.
Jag tror det kan ha varit under uppropet.)

Fortsättning kommer. Någon dag! Då är det dag 4, den stora dagen.


Milano, Dag 3 (Del 2)

Vid denna tid är vi tillbaka vid arenan och har precis varit iväg för att checka in på Dateo Hotel.
Det första vi gör då vi är på plats vid arenan igen är att gå för att kolla om vi missat något - vilket vi inte hade. Allt var lungt.

Inne i en utav matsalarna joinade vi Stephanie och Livvi där vi satt och pratade strunt tills jag och Charlotte fick för oss att dra vidare ut i solen. På det gröna gräset bäddade vi ner oss själva under Sverigeflaggorna och lyssnade på TH. Vårsolen värmde och det var riktigt skönt där i vår lilla hörna.




Och så den där Nutellan...

Vi åt, mera. Vi halvsov. Och ja, hade det allmänt mysigt. Några holländare kom och slog sig ned ett par meter brevid oss. Småpratade lite med dem men sedan var det inget mer med det.
Här låg vi enda tills det började närma sig  en andra uppropstid. När folk började dra sig bort mot trappan gick även vi dit. 

Det som slog mig under uppropet var vilken sammanhållning det var. Som en enda stor familj. Alla var så glada. De som höll i uppropet pratade högt, drog italienska skämt, skrattade och alla var så trevliga.
Det var inga som verkade se ned på andra eller på något sätt gav elaka blickar som det ibland kan vara i Sverige.
Alla var accepterade och sådana saker gör mig så glad.
 Det var också väldigt roligt att varje gång höra deras försök till att uttala våra svenskas namn och - deras ansiktsyttryck! Haha!

Det var totalt sex styckna från Sverige som var där för att köa.
 Uppropet tog ett bra tag med tanke på att vi redan var flera, flera hundra. Men med tanke på stämningen så var det så otroligt mysigt. Och bara det att, alla var där för exakt samma sak.

Under uppropet drog de även lite informationsprat. De vi fick reda på var bland annat att de skulle spelas en fotbollsmatch senare ikväll. Det var då viktigt att vi höll oss undan under dessa timmar för att undvika bråk och dyligt.
De pratade även om hur kvällens förflyttnar och samlingar skulle gå till. Slutmålet var alltså att hamna i kön utanför arenan där vi då skulle sova. Det kanske låter som om "det är väl bara att lägga sig där".. Men nej. Med tanke att tiden började dra ihop sig var det så mycket folk som kommit för att börja köa. För att allt ska gå till på rätt sätt behövs otroligt angagerade männsikor som hjälper till att styra upp allt. Och framför allt: Att fans lyssnar och accepterar varandra.

Tyvär fick jag ingen bild på massan. Här är i alla fall en bild på fansen då uppropet precis är klart. Här börjar folk lämna uppropet..


Tillbaka vid våran lilla hörna myste vi ned oss igen. Denna gång joinade även Stephie och Livvi oss. Även Hannah och Rebecka, två andra svenskar som vi börjat prata med. Nu var vi alla svenskar samlade, haha. 
(Dock saknar både S och L på bilen.. och mig själv, photografen då..)



Jag och Charlotte började prata om att vi skulle åka in till stan för att unna oss en riktig italiensk middag på någon restaurang. Vi skulle ju hålla oss undan från området och kände därför att det var ett ypperligt tillfälle att få bocka av sin första italienska riktiga pasta!

Av någon anledning blev vi kvar i våran hörna. Tror vi kände att, ifall det skulle hända något, är det bra att vi är på plats.

Den kommande tiden passade vi väskor åt både Stephanie, Livvi - åt Hanna och Rebecka. De skulle nämligen lämna saker på hotellet och ta sig en matbit. Under tiden pratade vi en hel del och jag, av någon konstig anledning, fann mig busken (på bilden ovan) väldigt attraktiv. Den såg både hållbar och mjuk ut. Misslyckade försök till att lägga sig på den har vi fångat på film. Så himla fult, haha!

Holländarna satt tåligt fortfarande kvar vid exakt samma plats. Av olika skäl fick vi en hel del skratt genom dem.
Men hjälpsamma var dem i alla fall, de passade nämligen alla väskor medan jag och Charlotte stack iväg för att utforska och använda kameran lite. Det var solnedgång och så jäkla vackert!

/
Framför oss såg vi en trappa som hörde till arenean. En trappa som låg lite mer avskilt och helt tomt på folk.
Vi såg det perfekta tillfället till försökta hoppbilder.
Det failade rätt rejält med tanke på att resultatet blev bland annat detta:
(Och min kropp ser ju allvarligt talat ut som ett jävla SKÄMT på denna bild... herre min gud...)
 

Där dog inspirationen. Vi knallade vidare. Kvällen var så skön med tanke på solnedgången och hur behagligt den värmde. Det var ljummet. För att få denna tid på bild gick vi som sagt vidare där vi hittade en mysig plats att fotgrafera.
 Det var vid ett par stenar precis utanför arenas område.

Synd bara att jag inte kan redigera ljuste i bilderna så de ger kvällen rättvisa..
Denna bild är dock väldigt mysig.




Dumma som vi är har vi bara med en systemkamera med ett minneskort. Så här blev minnet fullt. Det rymmde ungefär 200 bilder. Kul. Vi lämnade systemkameran och hämtade istället Charlottes Ipod och tänkte att, då blir det film istället.
 Med ipoden i högsta hugg spanade vi barfota vidare på området kring arenan. Checkade in ticket-officebox där bljetterna under morgondagen skulle hämtas ut. Till slut hamnade vi på en äng en bit utanför arenan. I gräset pratades det fölt av ett barnsligt glädjeryck då vi började springa med flaggorna efetr oss.
Härliga Milano.

På tillbakavägen förvånde en bil oss då de två gubbar exalterat veva ned rutan och ropade "Sverige WOHOOO!!", på brytande svenska. Lite kul. Tillbaka vid våra väskor slår vi ned oss en kort stund men bestämmer oss sedan för att gå in eftersom det börjar bli kallt. Livvi och Stephanie är fortfarande inte tillbaka så därför fick deras väskor också följa med in.

I "restauranghallen" halvsov både jag och Charlotte mot en spegelvägg som prydde en utav "matsalarna". En stund senare joinade även Rebecka och Hannah oss. Någon timme senare var alla tvugna att utrymme lokalerna då städarna skulle börja göra sitt jobb.
Där ute hade solen nu helt gått ned och det var kallt. Alla var salmade och det hölls ett informationssnack. De berättade varför vi var tvugna att gå ut och att de inte visste hur länge vi skulle behöva stå här. De skulle återkomma med mer information så fort de visste och med tanke på att de kunde dröja fick alla tillåtelse att sätta sig för att försöka sova. Dock fick vi inte lämna området.

Tiden gick och vi höll oss sysselsatta med att sjunga på fula svenska barnlåtar. Vi sex stod i en ring och ja, sjöng. Pratade osv. På något sätt började vi även snacka med några italienare och deras alkoholiserade föräldrar. Inget i negativit syfte, de var både trevliga och glada. Livvi försökte impa med sin italienska och växlade ett par ord. Eftersom vi inte förstod ett smack fick hon även översätta så gått det gick.
 I näreheten av där vi stod såg vi ungefär som en hall, där vi funderade på om vi kunde sitta. Det blev kallare och kallare och vi fick ju inte gå in i mathallarna igen. Vi sex öppnade dörren och satte oss i korridoren. Det var glasdörrar så det kändes ändå tryggt eftersom då hade vi ändå koll på om det händer något utanför.
Klockan närmade sig antagligen 11 vilket fick våra magar att skrika efter middag. Som tur var fanns det fortfarande ett utav matställena i hallarna som var öppna. Vi gick in och köpte oss en pizza slize med pommes, haha.. fan va nyttigt! Tog med oss maten tillbaka till korridoren och det var så otroligt gott att få något varmt i magen. Med magsäcken full lyckades vi även somna en liten stund vilket faktiskt var jäkligt skönt!

Allt fler fans upptäckte att de gick och sitta där vi var vilket därför ledde till ett ständigt svängande i dörren. Vi blev smått irreterade eftersom kallluft släpptes in. När mer och mer folk började slå sig ned kom en vakt och sa till oss alla. Man fick tydligen inte sitta där ute. Då var det bara dags att gå där vi tidigare hade stått. Som tur är var det i alla fall under tak vilket isolerar lite.

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte är lite mysigt där alla fans stor samlade tillsammans mitt i den kalla natten. Det är en speciell känsla. 
 Den långa väntan gjorde att jag och Charlotte till sist bestämde oss för att lägga oss ned. Det var en hel del fans som bäddat ned sig på plats, men även på gräsplattarna som låg precis brevid.
Bland andra fans klämde vi oss ned på en utav de där gräsplättarna och där låg vi skedande för att hålla värmen. Vi hade min "fattigfilt" och våra flaggor.
Dessutom var vi väldigt övertrötta vilket ledde till en hel del förbjudet snack. Jag är jäkligt glad att inte alla italienare och andra europerare förstår sig på svenska. Då hade vi nog inte varit så populära, hehe.
 På gräset tätt tryckta mot varandra låg vi ändå helt okej. Det var inte farligt kallt och vi hade roligt. Och jag älskar känslan av att alla andra fans känner likadant.
Dock var det ju trångt under våran lilla filt, så, så fort en rygg, rumpa, ben or whatever - kom utanför blev det svinkallt. Haha! Men vi överlevde det med och vi började känna att "här kan vi ändå ligga".

Men, tiden var tillslut inne.. det var samling igen och det var nu dags för den stora flyttningen. Till den riktiga kön. Kön där vi skulle sova och kön där vi sedan skulle släppas in i arenan. Den kön som hela systemet är uppbyggd för. Nu var det på allvar...

...med tanke på att klockan är över tolv får ni läsa fortsättningen i Dag 4.


Untitled from Charlotte Lindén on Vimeo.


Hahaha.. så jävla fula vi är <3

Milano, Dag 3 (Del 1)

"I halv panik kastade vi snabbt ihop våra saker och.......... "
Då är det dags att ge sig på Dag 3 i text, bilder och även en liten film!

Skräckslagna tog oss vi ut ur skötrummet då städerskan börjat städa på granntoan. Väl förberedda på att lokalen skulle vara helt tom och så gott som stängd... blev det vi såg framför oss - en shock.





Folk sov överallt, bokstavligen. Som ni ser ovan så låg det människor längs hela väggarna och var enda sittplats i lokalen var upptagen.
Eftersom det var yttligare ett par timmar kvar tills bussen skulle gå bestämde vi oss för att också försöka sova lite. Det gick.. sådär. Två övertrötta tjejer på ett kallt, hårt golv.. 
 Strax innan fyra på morgen kom ordningsvakter för att jaga iväg alla. Lika bra det, vi som skulle på bussen väldigt snart.
Hungriga som vi var hann vi med att handla en riktig italiensk foccacia med mozarealla och parmaskinka! Beställningen gick sådär, med tanke på deras sjukt dåliga engelska. Haha!

Och, strax efter fyra satt vi på bussen - igen. Mätta och glada!

Vad jag minns så var bussresan tillbaka till centralen rolig. Ja, vi var ju väldigt övertrötta. Bussen var tom bortsett från vi två, busschaffisen och en äldre torr dam. Vi satt längst på bussen och det var fortfarande kolsvart. Det lös mysigt från vägarna och ett fåtal byggnader. Jag gjorde mitt bästa för att hänga med i den italienska radion. Där satt jag och sjöng med för full hals. Busschaffisen var allmänt skön då han skrattade med eftersom han antagligen trodde jag tyckte att uttalet var super (vilket det självklart inte var).
.
Ivriga att komma iväg till arenan gick vi raka vägen in till centralen för att ta reda på hur vi skulle ta oss dit. Lika rörigt som sist vi var där! Så stort. Upp och ned, höger och vänster, upp och ned virrade vi runt som två vilsna höns. Gjorde desperata försök till att kommunicera med passerande Italienare, men alla var lika dåliga på engelska. Vi såg två poliser och tänkte att de måste ju ändå kunna engeleska eftersom de är poliser, men icke.
Vi köade till något slags "informationsrum". Det var varmt och jobbigt. Gick segt. Till slut var vi framme och jag stod länge och disskuterade och han verkade inte fatta någonting. Deras engelska började gå mig på nerverna. 
 Han i disken föröskte förklara för oss att de fanns någon gång/dörr ner till tunnelbanerna. Vi gick och letade, kom tillbaka, gick och letatade - kom tillbaka. Jag blev irreterad som fan eftersom vi inte hittade den där sk. gången. Jag tänkte om och om igen "Men är han DUM I HUVUDET!?" Sedan visade det sig vara vi som var fullkomligt pantade.. jag blev ju så irreterad eftersom jag var så jävla säker på att det inte alls låg någon gång våningen under oss. Jag förklarade och gestukelerade på alla möjliga sätt för att han skulle fatta hur sjukt fel han hade. Jag vet ju ändå bäst =) Så som sagt, visade sig att den visst låg där.. HEHE

Om jag minns rätt var klockan runt 5 på morgonen och dörrarna ned mot tunnelbanan öppnade inte förän vid sex någon gång. För att fördröja tiden började vi se oss omkring. Såg lite ut såhär:



Jag förälskade mig i de höga och väldetaljerade taken. Det känns så italienskt på något sätt!
Vid denna tid på dygnet började det även bli ljust utomhus.



Det vi fördrev tiden med var somsagt och kika runt och fotta lite allt möjligt.
Den sista tiden innan vi började röra oss ned på tunnelbanan prioterade vi en chokladboll. Vi satte oss på en bänk vid en lång stentrappa och kollade på de höga taket inne i centralen (med chokladbollen).

Vi började knalla ned mot tunnelbanorna så fort det öppnat.
 Efter en snabb titt inne i en affär som ungefär motsvarar sveriges Pressbyrå, stod vi framför dessa biljettautomater.
Vi båda lider av allvarlig beslutsångest, speciellt när vi är tillsammans.. så det blev stora problem för oss att bestämma vilken sorts biljett som var smartast att köpa. 
Vår jävla beslutsångest ledde till att vi var nära på att planka men just då - i samma sekund, åker två killar fast som försöker planka. Haha!
SÅ.. vi betalade. Lika bra! Possetiv överraskning då de endast kostade 1 euro att åka med tunnelbana och buss, dessa biljetter räkte även rätt länge.


 Här har vi en fullkomligt VIDRIG bild på mig minuterna innan tåget kom. Kör en miniatyr för att inte håna mig själv allt för mycket.

På tåget påväg mot Famagosta händer det inget specielt. Charlotte är orolig för att vi ska missa när vi ska hoppa av. Tacka alla trevliga och hjälpsamma Italienare! När vi står och läser kartan över stationerna hjälper en snäll tant oss hur många stationer som är kvar.

Vi kom av vid rätt station och vi tar oss upp mot bussarna. Vi hade tur och slapp vänta då bussen redan stod där. Med Charlottes resväska sprang vi omsidigt fram, men vi hann! WOHO!! Vägen till arenan gick snabbt, knappa 10 min skulle jag gissa på.
Stunden vi klev av och var en sådan oerhörd lättnad. Vi var FRAMME! Nu börjar jakten på könummer.


En del utav arenan, vilket egentligen är ganska ful..

Kösystemet fungerade ungefär som i Stockholm (vilket innebär att man kan sova hemma/på hotellet under nätterna, men du måste vara på plats under resterande timmar av dygnet). Det var alltså ingen större chock när vi såg att det var så pass folktomt. Det var ju fortfarande tidigt, tidigt på morgonen.
Vi ser en liten folkgrupp i vilda försök att få upp ett par tält i denna blåst. Vi går fram och pratar lite med dem och frågar bla. om könummer. De som håller i kösystemet skulle komma till första uppropet och då skulle vi få våra nummer!
Medan vi väntar sitter vi där ett tag med dem i gräset. De trodde vi var från Tyskland, HEHE

När vi såg fans börja röra sig nere vid ingången till "gallerian" gick vi också dit. De som höll i kösystemet var på plats och vi fick våra könummer. Det visade sig att de båda var bra på engelska och riktigt trevliga!


Här är min bleka hand med detta snygga nummer.. helt ok! Charlotte fick 263.

Kort därpå öppnade de så vi kunde sätta oss inomhus. Innuti "gallerian" var det bara en massa snabbmat-hak och någon lite finare restaurang. Även en liten affär med snacks och toaletter.
 Här satt vi halvsovandes med huvudet på ett bord och vaknade till ett informationstal på självklart, italienska. Vi fattade inte ett skit.
Som tur var förklarade de för oss två på engelska efteråt. Vi fick även chans att prata lite mer med dem om när det fanns tid för oss att checka in på hotellet. Detta slutade med att ett helt bord (bokstavligen) satt superangagerade och disskuterade hej-villt fram&tillbaka på italienska över hur vi skulle ta oss dit. Så oerhört hjälpsamma! Det gjorde oss väldigt glada och vi fick med oss en lapp med en grym beskrivning till hotellet.

Det passade bäst att åka till hotellet så fort som möjligt, så det var vad vi gjorde. Uppe vid busshållplatsen fick vi vänta i ca. tjugo minuter på bussen. Och senare åkte vi vidare, tillbaka till Famagosta och sedan hoppade på tåget mot Garibaldi där bytte vi mot pendeln.
Framme i rätt område var det bara att börja leta efter rätt gata där vårat hotell skulle ligga. Vi virrade runt en stund och det visade sig sendan att Dateo Hotel låg precis vid tunnelbaneuppgången. Hehe.. Dock fick var vi för tidiga för att få checka in. Vi fördrev tiden genom att bekanta oss med gatorna och leta upp en mataffär.





Runt strosande längs Milanos gator hittar vi till slut en matbutik som är öppen. Enligt italienarena på gatorna så var de flesta mataffärer stängda på söndagar. Men som tur fanns det en öppen. 

Inne i butiken började det hela bra. De hade matkorgar jag aldrig sett i hela mitt liv. Oj så komplicerade!
Teknisk som man är började man försöka förstå sig på dessa. Rätt överlägsen stod jag där och vågade visa upp att jag visst förstod hur man skulle hantera dessa (vilket jag i själva värket inte hade en jävla aning om).. Min blick möttes med en stor muskulös mörkhyad kille. Han såg antagligen min frustrerade och oroliga blick, jag måste sett ut som ett jävla frågetecken. Han började vilket fall garva, vilket är fullt föreståeligt.. Hahaha!

Vi slogs över hur mycket skit som fanns. Med skit menar jag, onyttigt. Vitt, vitt, vitt. Färdigrostade bröd i en miljon olika märken. En miljon olika kakförpackningar och allt såg så utlänskt ut. Och så, jag vet inte.. "låtsas", oäkta.
Vart var alla färska grönsaker, italiensk pasta och parmaskinka? =(   Haha, besvikeeen!
Jag antar att inte alla matbutiker är som denna. Det var så dåligt utbud på ingredientser (till egenlagad mat).
Bara sådana vanliga saker som kryddor, pasta, ris, potatis, grönsaker, frukt, ägg osv osv.. ja, ni fattar. Utbudet var superdåligt!


Vi köpte onyttigheter som Nutella, ciabatta och färdigrostatbröd.. Gott som fan!

Ja, detta började vi avnjuta i en liten mysig park där en liten pojke och hans pappa spelade basket. Annars var det ganska lungt. Förutom en miljon duvor som var så jävla glada för att vi hade med oss sjukligt mycket bröd. Korkad som man är börjar man mata dem vilket jag då får ångra. En hel flock kommer. Jätteglada!




I parken pratades det om allt möjligt och tiden började rinna iväg. Vi gick tillbaka till Dateo för att checka in.
Allt gick finemang och vi fick våra nycklar. Uppe på rummet envisades Charlotte med att tvätta sitt hår en snabbis i handfatet (vilket brukar vara våran specialitet... Britney-minnen Charlotte, Brittney-minnen haha..).
Jag själv däremot, äcklet som man är - lät håret förbli fettigt och otvättat =)

Innan vi gav oss av kikade vi runt lite på hotellrummet och det såg väl helt okej ut med tanke på priset.
I entrén och trapphuset luktatde det dock rök och ganska ofräsht, det hade liksom satt sig i heltäckningsmattorna.
 Uppe på vårat rum hade vi ett fönster ut över en gård. Mitt emot hade vi en lägenhet och jag stack ut huvudet och vrålade. Något slags glädjerop.. heheh. Våra grannar kollade med stora ögon. Undra varför.


På vägen tillbaka till arenan hände inget speciellt vad jag kan minnas.
Så, i denna story ligger vi alltså under den tid då vi är tillbaka på arenan. Men jag känner att, här stannar vi. Det blir så långt. Detta är Del 1 ut av Dag 3. Del 2 kommer upp så fort som möjligt!
Då utlovas även en liten ihoppklippt rulle som utspelade sig under hela dagen!

Milano, Dag 2

That Day. Idag åker vi!
Innan planet gick hann vi med frukostmackor, pannkakor, skriva ut flygbiljetter och åka till Rusta för att köpa de stora Sverigeflaggorna. 
 Vi var i god tid vid flygplatsen. Verkligen i god tid. Incheckade och klara, två timmar innan? Vi satte oss och väntade. Charlotte var nervös och rädd inför flygningen, funderade ständigt på att skita i allt. Haha! Känslan jag hade när vi satt där minns jag fortfarande så väl. Jag var så otroligt glad, förväntansfull och DAMN så peppad!

Tiden gick och det var dags att ställa sig i kön. VIP-kön, oyeah. Dock inte så flashigt som det låter ;) Allt för att vi skulle få så bekväma platser som möjligt för Charlottes flygrädsla.
Haha minns så väl våra disskusioner fram och tillbaka
Jag: "Nej vi kommer inte störta."
Charlotte: "Det är ju storm ute!! Se så det blåser!!"
Nej, Jo, Nej, Jo, Nej, Jo! Fram och tillbaka. Jag med alla mina övertygande knep jag kunde komma på.

Men gissa vad? Med sönderklämd hand gick lyftet bra och vi var i luften! In heaven påväg mot... MILANO! Bokstavligen.


                                 


På planet underhöll vi oss genom att... filma, fotta, äta, äta, äta, lyssnade på musik, äta, äta, äta.
Och vad gjorde vi mer? Jag minns inte så många detaljer. Men jag kan garantera att vi med säkerlighet var lika störda som vi brukar när vi är tillsammans. Men det bästa av allt, vi var ju ändå påväg till Milano..

      

Efter att flygit över havet och fashinerats över alla dessa mini, mini båtar kom det större grejjer att fashineras öveer. BERG! Herregud, hur kan man fashineras över båtar och berg? Jag vet inte.

      
     
    
      

Vi gör entré
Dags för landning och dags för störta-störta inte-diskussionen igen. 
Men även landningen gick bra och that moment.. that moment då vi gick ner för trapporna och stod på Itailens mark. Det glömmer jag aldrig. Vilken lycka.. Det var helt vindstilla, solnedgång och ljummet.
  Helt inne i that moment sprang jag runt med systemkameran i högsta hugg. Vad ska man säga? I trans? Haha... En lite småsur gubbe fick säga till mig att gå. Efter 5 sek hade jag redan glömt det och var uppe med kameran igen. Flygplatsgubbens tanke - TURISTJÄVEL!!!

   

   
Och ja? Vad nu? Inne i själv Bergamo flygplats funderar vi på vart vi ska spendera natten. Planerna var att ta sig till arenan på en gång för att så snabbt som möjligt få könummer.
  Efter att ha virrat runt en stund på flygplatsen och suttit i en rörig disskusion med växla-pengar-killen gick vi för att köpa våra biljetter till flygbussen som skulle ta oss till Centralstaion i Milano. Bussen var full med massa gaggande Italierna och där satt vi, långt bak i bussen och försökte komma på en bra plan inför kvällen.

Ciao Bella, El Centralo!
Efter ca en timme var vi framme vid Centralen, vi klev av och skulle ta ut Charlottes resväska ur bagageutrymmet. Men vad fan!? Borta! BORTA!! Vi får smått panik och börjar kolla runt omkring oss. Då ser jag något. Väskan!! VAD FAN!?!?! Hahahaha.. väskan var på rull! Någon rackarns italienare hade tagit den!! Jag börjar springa hojtande efter honom. Jag lyckas få stopp på honom och yes - vi fick tillbaka vår väska från en väldigt förvirrad äldre man. Tur!
  Vidare in i själva Centralen. Gigantisk! Där virrade vi runt ett bra tag och pratade med folk hit - folk dit. Och det hade redan slagit oss hur verkligen (ursäkta men..) USLA Italienare är på engelska! Till slut insåg vi att det var väl lika bra att bege sig tillbaka till flygplatsen och sova där. Det började bli sent och vi vågade inte krångla med resvägen mitt i natten. Så ja, tillbaka till Bergamo. 
 Med vår låga budget skulle det svida ganska rejält i kosingen med att betala dessa flygbussbiljetter - igen! Med alla mina bästa knep försökte jag få busschaffören att inse att vi bara måste få åka gratis. Haha och det bästa var att han missuppfattade imprecis allt vi sa. Men ja.. den långa disskusionen med denna knackiga engelska lönade sig.. vi fick åka två på en! WHohooo!

Tillbaka på Bergamo flygplats
Nå? Vart fan ska vi sova? Vi tyckte nämligen det kändes lite obehagligt att sova helt öppet i den stora hallen.. Så - vad är lösningen om man då slår Johanna och Charlottes kloka huvuden ihop? JO, WOLLAH!! Ni förstår.. vi hittade ett skötrum. Och i skötrummet finns det såklart ett sköbord vilket är ungefär samma sak som en mini-säng. Så ja, perfekt tänkte vi! Men ett problem.. de stod inte riktigt som vi ville. Vi började möblera om, placerade skötbordet i ett hörn och började bädda. Upp med filtar och annat mys. Ungefär såhär såg det ut:


                    
  
                    
                                                      (Som ni förstår och säkert ser - vi fick ligga jäkligt ihopklämmt på detta lilla bord)

Dinnertime
Och fan, egentligen åt vi inte så mycket på planet. Lite choklad, lite chokladbollar. Så dags för middag kanske? Och vad var klockan.. 12? Smörgåsar hemifrån hade vi med oss. Och shit, jag minns fortfarrande denna ljuvliga smak! Haha, vi var utsvultna men samtidigt gällde det att tänka smart. Inte mycket pengar - däför vara sparsam. Tänkte därför äta halva mackan - spara resten. Vi åt allt i alla fall. 


                                      
                    
                                         
                                                                                                        
Och denna natt...

..ja, vad ska man säga? Haha! Vi släkte ner och sov JÄVLIGT trångigt. JÄVLIGT trångt! Haha herregud.. vi tappade nog båda räkningen av hur många gånger vi fick byta ställning för att dämpa blodstoppet på olika vis - och vi tappade ännu mer räkningen på hur många gånger vi väktes av att granntoaletten gästades av allt för kissnödiga italienare..Italienare som dessutom ville tvätta händerna och där med - torka händerna. Satans jävla fläkthelvette!! Vad den LÄT!!!
  Men jag kan säga att vi hade trots allt mycket roligt i vårt lilla provisoriska hotellrum. Och fan, det var riktigt mysigt!! Hehe jag, till skillnad från Charlotte fick en del sömn. Jag sov faktiskt... HELT OKEJ!

Det hela var lite speciellt kanske.. och komiskt. Men och andra sidan? Det är ju vi.

Oj juste.. ett sista tillägg:
Efter att ha legat där och lyssnat till denna härliga fläkt hörde vi att de började städas på granntoaletten. Detta fick oss att ana att flygplatsen kanske höll på att stänga. I halv panik kastade vi snabbt ihop våra saker och.......... Fortsättning följer i Dag 3 hehehehhehe

Untitled from Charlotte Lindén on Vimeo.


Milano, Dag 1

Klockan 11 på förmiddagen sitter jag på tåget, påväg hem till Charlotte i Göteborg. Tågresan är seg då jag verkligen inte kan somna, trots mina tretimmars sömn natten till denna dag.
Men! Pirrig som satan är jag påväg. Så glad av att de verkligen är påväg att hända.

Väl framme i Göteborg springer vi runt på stan ett par timmar och senare hem till Charlottes mami där vi packar ordning hennes grejer, vidare hem till pappsen och jag är så GLAD! Pizzamiddag och myspys.

IMORGON ÅKER VI!
Till Milano btw. Milano? I said MILANO? För Tokio Hotel + inspelning av Live Dvdn.. nej detta är för bra för att vara sant!





Här har vi Charlottes packnig.


Und meine.. hehe. Lite klenare. Ser ni komiken? Haha, till ett främmande land med endast "skolväskan"!
Men det gäller ju att tänka smart! Vi körde nämligen på endast handbagaget. Allt för att de ska gå så smidigt som möjligt.


Lady Gaga in Ericsson Globe, Stockholm





Vad ska man säga? Jag tror jag blivit ett fan av Lady Gaga. Så Rebecka som drog dit mig får jag väl tacka!
Jag är så faschinerad. Finns inte så mycket att säga mer än att jag är helt... ja, vet inte vad jag ska säga.

Något som var trist var dock publiken. FY FAN VA LAM!!!!! (vi stod längst fram och det var ju för fan inget tryck över huvudtaget) 








Tokio Hotel in Scandinavium, Gothenburg

(TYVÄRR fotade vi alladeles för lite under hela resan, så blir inte mycket bilder alls. Inga filmer utanför konserten fick vi med oss heller. Synd som fan! Men men.. )

Efter konserten i Stockholm var det dags att möta upp Rosanna i slussen. Haha i t-shirt och liten fattigfilt åkte jag ensam från Globen till Slussen då mina kläder blivit snodda.  Kallsvettig som jag var höll jag fan på att frysa ihjäl i vinterkylan.
Väl i Slussen åker vi vidare hem till Rosanna och laddar upp inför nästkommande dag.. that DAY, again.. åååh! Tåget gick tidigt morgonen därpå och vi sov bara i ett par timmar, pigga som fan haha!

Väl på tåget för att ta våra platser märker vi att vi inte sitter brevid varandra. Men vi tänkte att "äh, kommer det någon som har platsen brevid mig kan den säkert ta Rosannas bokade plats istället. Det brukar ju inte spela någon roll om man ändå är ensam."
Cirka en halvtimma senare kommer en äldre man i sextioårsåldern och ska sitta på stolen brevid mig där Rosanna sitter, vi förklarar situationen och trodde att han ska tycka det är helt ok att sitta på en annan stol. Men icke, haha. Det gick absolut inte för sig! Han skulle sitta just på den stolen, JUST den!!! Så det var bara att acceptera. Så jävla kul när han hade fönsterplatsen också, då man absolut inte har någonting att titta på. Yäy!
Så fick bli att smsa med Rosanna som satt några säten framför mig de resterande 5 timmarna (?) av tågresan, haha. Skämtade om att jag skulle hämnas, sitta och lägga sådanna dära småpysare hela vägen.

Väl framme i Gbg drog vi till vandrarhemmet och lämnade våra saker, sedan vidare till arenan för att börja köa.








Haha, jävla TJOKISAR! En godispåse, ett jävla kakpaket OCH donkenpåsen! Men vi hade så sjukt mysigt. Låg där enrbäddade i vårsolen med allt gott och ciggen i högsta hugg.

Tiden gick och sedan var det dags för insläpp. Vilken skillnad från insläppet i Stockholm!! Inte alls lika bra organiserat och folk verkligen pressade och knuffades. Men kan inte låta bli att tycka det är kul, hehe. Det hör liksom till.

Väl inne i arenan väntade en peppad publik, tiden gick och till sist kom de in. Vilken underbar konsert!











Vi stod med en person framför oss. Men vi var nöjda ändå, de framför var små så det var inga problem att se.  Stod framför Tom, precis som i Stockholm. Åh, så jäkla underbart.
Publiken i Göteborg var galnare än i Stockholm vilket såklart gjorde hela konserten mycket bättre. Fan vad jag älskar trycket. Känslan och energin. Och att stå så nära. Se alla detaljer och de är så perfekta.

Sjukt bra live! Jag och Rosanna började gråta som jävla idioter på Zoom into me och fortsatte att gråta konserten igenom. Vi var så lyckliga.
Haha när konserten är slut upptäcker vi att mina lösögonfransar HÄNGER av endast en liten jävla limklutt längst ut på ögat. Jag hade alltså gråtit loss dom. Haha, så jävla fult! Jag kastar iväg dom och senare ser jag något i Rosannas hår, lösögnofransarna från ena ögat. Fattar inte hur de lyckades hamna där men.



Vi var verkligen helt genomblöta av både svett och vatten (som vakterna hällt i våra munnar, men även från Tom som sprutat ut vatten över publiken) när konserten var slut. Och haha kolla godispåsen vi haft i väskan under konsertetn. Ganska omtumlad...
Vi bestämde oss för att inte äta det men vad blev vår frukost? Åååh, fräsha tjejer.



Rosannas hår efter var också jäkligt fint :)







Dagen efter träffade vi Djairo och Bekhar vilket var mycket trevligt. Ja, sen var det bara att åka hem. Fan va sorjligt när allt är över. Hemresan var till en början bra men när vi mitt i natten var tvungen att byta buss i Jönköping så var det fan inte lika trevligt längre. Först får vi stå och vänta på bussjäveln i hundra år innan den kommer, samtidigt som vi håler på att frysa ihjäl. När den väl kommer tänker vi att "Fan va skönt, en tom buss. Nu tar vi de bästa platserna!!" Men självklart var det PROPPFULL! Jag och Rosanna kunde inte sitta brevid varandra. Jag fick sitta brevid någon tjock svettig utlänning i 40årsåldern och när jag försökte fråga både på svenska och engelska och teckenspråk om ha kunde ta Rosannas plats så vi kunde sitta breve varandra kollade han bara på mig. Fattade inte ett skit. Turistjävel.
Många snarkade ljudligt. Varmt och trångt. Fan va kul!

Sen var vi hemma. Så var det slut och fan vad jag saknar allt.
Så himla kul att göra detta tillsammans med dig också Rosanna! Kunde verkligen inte blivit bättre.


Tidigare inlägg
RSS 2.0