London, Portobello och gamla fina bilar


Visst är det otroligt mysigt att i en främmande stad ligga och lyssna på livet nedanför?
Det var torsdag natt och jag hörde fotstegen av några skrattande killar. De var i tjugoårsåldern och talade med brittisk dialekt. 
Polissirener ekade, precis som de i USA. Jag lyssnade från min säng.
Utsikten från fönstret blickade mot ett stort nedklottrat plank. Ett hål. I hålet kröp människor in. 
Vart tog de vägen? Från mitt fönster kunde jag se det. Bakom planket var en liten, liten bakgård omringad av något som en gång i tiden var hus. En gammal stege ledde upp till en gammal vind. De fans ett så kallat garage men också vanliga ingångar där dörrar blivit ersatta av madrasser och plast. Det var ett flertal kryp in i stenväggarnas fasader.
De var hemlösa människor. Yunkies, som vår receptionist hade berättat.

En cykel trampade förbi, en ung kille i knappa tonåren. Flashback från när OC-Ryan cyklade runt i slumområdena som liten, typ. Hehe.
Jag hoppade i säng igen. Lyssnade. 
///





Bilderna ovan är från fredagen, första dagen. Vi tog tunnelbanan till Portobello!
Jag sprang runt längs gatorna och kikade in i fina småbutiker. Träffade en jättetrevlig tjej från Sverige inne i en av butikerna. De visade sig att en vän till henne nyligen gick ut de gymnasium jag går. Världen är liten!

Kommentarer
Postat av: Sara

SV: Yes, den är underbar! Man blir lycklig i hela själen. Och lite paty-sugen.. ;D

2010-11-18 @ 19:10:49
URL: http://sadusara.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0