Vid denna tid är vi tillbaka vid arenan och har precis varit iväg för att checka in på Dateo Hotel.
Det första vi gör då vi är på plats vid arenan igen är att gå för att kolla om vi missat något - vilket vi inte hade. Allt var lungt.

Inne i en utav matsalarna joinade vi Stephanie och Livvi där vi satt och pratade strunt tills jag och Charlotte fick för oss att dra vidare ut i solen. På det gröna gräset bäddade vi ner oss själva under Sverigeflaggorna och lyssnade på TH. Vårsolen värmde och det var riktigt skönt där i vår lilla hörna.




Och så den där Nutellan...

Vi åt, mera. Vi halvsov. Och ja, hade det allmänt mysigt. Några holländare kom och slog sig ned ett par meter brevid oss. Småpratade lite med dem men sedan var det inget mer med det.
Här låg vi enda tills det började närma sig  en andra uppropstid. När folk började dra sig bort mot trappan gick även vi dit. 

Det som slog mig under uppropet var vilken sammanhållning det var. Som en enda stor familj. Alla var så glada. De som höll i uppropet pratade högt, drog italienska skämt, skrattade och alla var så trevliga.
Det var inga som verkade se ned på andra eller på något sätt gav elaka blickar som det ibland kan vara i Sverige.
Alla var accepterade och sådana saker gör mig så glad.
 Det var också väldigt roligt att varje gång höra deras försök till att uttala våra svenskas namn och - deras ansiktsyttryck! Haha!

Det var totalt sex styckna från Sverige som var där för att köa.
 Uppropet tog ett bra tag med tanke på att vi redan var flera, flera hundra. Men med tanke på stämningen så var det så otroligt mysigt. Och bara det att, alla var där för exakt samma sak.

Under uppropet drog de även lite informationsprat. De vi fick reda på var bland annat att de skulle spelas en fotbollsmatch senare ikväll. Det var då viktigt att vi höll oss undan under dessa timmar för att undvika bråk och dyligt.
De pratade även om hur kvällens förflyttnar och samlingar skulle gå till. Slutmålet var alltså att hamna i kön utanför arenan där vi då skulle sova. Det kanske låter som om "det är väl bara att lägga sig där".. Men nej. Med tanke att tiden började dra ihop sig var det så mycket folk som kommit för att börja köa. För att allt ska gå till på rätt sätt behövs otroligt angagerade männsikor som hjälper till att styra upp allt. Och framför allt: Att fans lyssnar och accepterar varandra.

Tyvär fick jag ingen bild på massan. Här är i alla fall en bild på fansen då uppropet precis är klart. Här börjar folk lämna uppropet..


Tillbaka vid våran lilla hörna myste vi ned oss igen. Denna gång joinade även Stephie och Livvi oss. Även Hannah och Rebecka, två andra svenskar som vi börjat prata med. Nu var vi alla svenskar samlade, haha. 
(Dock saknar både S och L på bilen.. och mig själv, photografen då..)



Jag och Charlotte började prata om att vi skulle åka in till stan för att unna oss en riktig italiensk middag på någon restaurang. Vi skulle ju hålla oss undan från området och kände därför att det var ett ypperligt tillfälle att få bocka av sin första italienska riktiga pasta!

Av någon anledning blev vi kvar i våran hörna. Tror vi kände att, ifall det skulle hända något, är det bra att vi är på plats.

Den kommande tiden passade vi väskor åt både Stephanie, Livvi - åt Hanna och Rebecka. De skulle nämligen lämna saker på hotellet och ta sig en matbit. Under tiden pratade vi en hel del och jag, av någon konstig anledning, fann mig busken (på bilden ovan) väldigt attraktiv. Den såg både hållbar och mjuk ut. Misslyckade försök till att lägga sig på den har vi fångat på film. Så himla fult, haha!

Holländarna satt tåligt fortfarande kvar vid exakt samma plats. Av olika skäl fick vi en hel del skratt genom dem.
Men hjälpsamma var dem i alla fall, de passade nämligen alla väskor medan jag och Charlotte stack iväg för att utforska och använda kameran lite. Det var solnedgång och så jäkla vackert!

/
Framför oss såg vi en trappa som hörde till arenean. En trappa som låg lite mer avskilt och helt tomt på folk.
Vi såg det perfekta tillfället till försökta hoppbilder.
Det failade rätt rejält med tanke på att resultatet blev bland annat detta:
(Och min kropp ser ju allvarligt talat ut som ett jävla SKÄMT på denna bild... herre min gud...)
 

Där dog inspirationen. Vi knallade vidare. Kvällen var så skön med tanke på solnedgången och hur behagligt den värmde. Det var ljummet. För att få denna tid på bild gick vi som sagt vidare där vi hittade en mysig plats att fotgrafera.
 Det var vid ett par stenar precis utanför arenas område.

Synd bara att jag inte kan redigera ljuste i bilderna så de ger kvällen rättvisa..
Denna bild är dock väldigt mysig.




Dumma som vi är har vi bara med en systemkamera med ett minneskort. Så här blev minnet fullt. Det rymmde ungefär 200 bilder. Kul. Vi lämnade systemkameran och hämtade istället Charlottes Ipod och tänkte att, då blir det film istället.
 Med ipoden i högsta hugg spanade vi barfota vidare på området kring arenan. Checkade in ticket-officebox där bljetterna under morgondagen skulle hämtas ut. Till slut hamnade vi på en äng en bit utanför arenan. I gräset pratades det fölt av ett barnsligt glädjeryck då vi började springa med flaggorna efetr oss.
Härliga Milano.

På tillbakavägen förvånde en bil oss då de två gubbar exalterat veva ned rutan och ropade "Sverige WOHOOO!!", på brytande svenska. Lite kul. Tillbaka vid våra väskor slår vi ned oss en kort stund men bestämmer oss sedan för att gå in eftersom det börjar bli kallt. Livvi och Stephanie är fortfarande inte tillbaka så därför fick deras väskor också följa med in.

I "restauranghallen" halvsov både jag och Charlotte mot en spegelvägg som prydde en utav "matsalarna". En stund senare joinade även Rebecka och Hannah oss. Någon timme senare var alla tvugna att utrymme lokalerna då städarna skulle börja göra sitt jobb.
Där ute hade solen nu helt gått ned och det var kallt. Alla var salmade och det hölls ett informationssnack. De berättade varför vi var tvugna att gå ut och att de inte visste hur länge vi skulle behöva stå här. De skulle återkomma med mer information så fort de visste och med tanke på att de kunde dröja fick alla tillåtelse att sätta sig för att försöka sova. Dock fick vi inte lämna området.

Tiden gick och vi höll oss sysselsatta med att sjunga på fula svenska barnlåtar. Vi sex stod i en ring och ja, sjöng. Pratade osv. På något sätt började vi även snacka med några italienare och deras alkoholiserade föräldrar. Inget i negativit syfte, de var både trevliga och glada. Livvi försökte impa med sin italienska och växlade ett par ord. Eftersom vi inte förstod ett smack fick hon även översätta så gått det gick.
 I näreheten av där vi stod såg vi ungefär som en hall, där vi funderade på om vi kunde sitta. Det blev kallare och kallare och vi fick ju inte gå in i mathallarna igen. Vi sex öppnade dörren och satte oss i korridoren. Det var glasdörrar så det kändes ändå tryggt eftersom då hade vi ändå koll på om det händer något utanför.
Klockan närmade sig antagligen 11 vilket fick våra magar att skrika efter middag. Som tur var fanns det fortfarande ett utav matställena i hallarna som var öppna. Vi gick in och köpte oss en pizza slize med pommes, haha.. fan va nyttigt! Tog med oss maten tillbaka till korridoren och det var så otroligt gott att få något varmt i magen. Med magsäcken full lyckades vi även somna en liten stund vilket faktiskt var jäkligt skönt!

Allt fler fans upptäckte att de gick och sitta där vi var vilket därför ledde till ett ständigt svängande i dörren. Vi blev smått irreterade eftersom kallluft släpptes in. När mer och mer folk började slå sig ned kom en vakt och sa till oss alla. Man fick tydligen inte sitta där ute. Då var det bara dags att gå där vi tidigare hade stått. Som tur är var det i alla fall under tak vilket isolerar lite.

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte är lite mysigt där alla fans stor samlade tillsammans mitt i den kalla natten. Det är en speciell känsla. 
 Den långa väntan gjorde att jag och Charlotte till sist bestämde oss för att lägga oss ned. Det var en hel del fans som bäddat ned sig på plats, men även på gräsplattarna som låg precis brevid.
Bland andra fans klämde vi oss ned på en utav de där gräsplättarna och där låg vi skedande för att hålla värmen. Vi hade min "fattigfilt" och våra flaggor.
Dessutom var vi väldigt övertrötta vilket ledde till en hel del förbjudet snack. Jag är jäkligt glad att inte alla italienare och andra europerare förstår sig på svenska. Då hade vi nog inte varit så populära, hehe.
 På gräset tätt tryckta mot varandra låg vi ändå helt okej. Det var inte farligt kallt och vi hade roligt. Och jag älskar känslan av att alla andra fans känner likadant.
Dock var det ju trångt under våran lilla filt, så, så fort en rygg, rumpa, ben or whatever - kom utanför blev det svinkallt. Haha! Men vi överlevde det med och vi började känna att "här kan vi ändå ligga".

Men, tiden var tillslut inne.. det var samling igen och det var nu dags för den stora flyttningen. Till den riktiga kön. Kön där vi skulle sova och kön där vi sedan skulle släppas in i arenan. Den kön som hela systemet är uppbyggd för. Nu var det på allvar...

...med tanke på att klockan är över tolv får ni läsa fortsättningen i Dag 4.

‎

Untitled from Charlotte Lindén on Vimeo.

‎
Hahaha.. så jävla fula vi är <3