jag vill ha världen dig

(just nu.right now.Núna)

FÖRSTÅR NI!?
Detta är vad jag känner just nu och jag vill ha vart enda par.

"Men, tiden var tillslut inne.. det var samling igen och det var nu dags för den stora flyttningen. Till den riktiga kön. Kön där vi skulle sova och kön där vi sedan skulle släppas in i arenan. Den kön som hela systemet är uppbyggd för. Nu var det på allvar..."

Det var det sista jag skrev från förra inlägget. Nu fortsätter vår berättelse - in mot natten.

Alla dessa hundra-hundratals fans började röra sig mot ticketoffice-box för upprop. Det blev rörigt till en början men jag var förvånad över hur snabbt alla faktiskt tog sig en plats och stod stilla, lyssnade.
(Kanske för att det var mitt i kalla, svarta natten och alla var trötta haha!).
Jag och Charlotte hade som sagt nummer 263 och 264. Trots att det gick väldigt segt kunde jag inte låta bli att le innombords. Tjejerna som håller i kösystemet, jag beundrar deras tålamod.
 En, efter en. Flera, flera hundra räknas de upp.
Och det bästa av allt, de gör det med ett leénde på läpparna. Vi är en stor familj.
Det känns så bra att vara en av dem.

Under uppropet:
Vill passa på att berätta en liten detalj jag först tänkt att skippa. Jag ångarade mig, det hör ju trots allt till den här resan, även om det låter lite.. creepy? Here it goes:
Det var en kille. Vid namn.. Smörgås. Fråga mig inte, jag har inte en aning vad Liviana och Stephanie fick det ifrån. Men så blev han kallad. Och så blev vi skrikandes varje gång vi såg honom "SMÖRGÅS!!!". 
Haha, för jävla roliga vi är.
 I alla fall, nu till saken. Jag stod och småtittade på honom under uppropet bland alla dessa fans.
Det gjorde jag under förra uppropet också.
Svart, långt hår.
Smal, lång.
Svart smink.
Kläder inspirerade av Bill.
Att han till och med rörde sig som Bill var väl det bästa av allt.  
Okej - han försökte nog efterlikna allt Bill är och har. Men jag gillar det.

Och mja, nu verkar det ju ha blivit så jävla poppis att vara vän med honom på facebook så, jag antar ni vet vem jag talar om. The one and only, Andre Alexe.
(Dock är han ju inte ens i närheten av Bill. Det kan nog vem som helst intyga. Men det var roligt!)

Tillbaka där vi var:
Ja, vi står fortfarande och väntar på våran tur att bli uppropade. Vi ser hur gångarna byggt av kravallstaket sakta men säkert börjar fyllas upp. De som fått sin plats börjar lägga sig till rätta för natten. Det ser mysigt ut.
  Uppropet avbröts plötsligen och upprops-tjejerna berätta något på italienska. Jag och C kunde på tonläget avgöra att det var något att vara orolig för. Som tur var fick vi förklarat för oss vad som var på G - det gick rykten om att fans från konserten i Rom var påväg hit i stora bussar. De skulle komma för att förstöra vårat kösystem. De skulle då kunna ta sig längst fram trots att de inte köat.

Det visade sig vara lungt. Jag vet fortfarande inte om det var falska rykten eller om de helt enkelt drog sig tillbaka. Men nu i efterhand kvittar det vilket fall.

Eftersom vi stod en bit ifrån upprops-flickorna och hörde halvbra var det svårt att avgöra hur långt in i uppropet vi befann oss. Charlotte verkade hålla sig hyffsat lugn men jag, hehe, jag var rädd. Det visade sig att vi inte alls behövde vara oroliga då jag knölade mig längst fram för att fråga. Vi hade nämligen inte ens kommit till hälften av mitt och C's dryga 200.
 En lång väntan återstod men till sist var det vi. "263... Char..lotte.. Lin..lin...dén"
Även om vi båda stått stenkoncentrerade under hela uppropet sken vi upp som om vi vunnit på bingo!
Vi rusade fram mot tjejerna och de hänvisade oss att gå vidare mot vår plats.
Längs den slingriga kravallstaketgången gick vi tills vi möttes av fansen som hade platserna framför oss i kön.

Vi slog oss ned. Och, där satt vi. I en kö som växte sig allt längre.
Det var dags att försöka få lite sömn för att klara av morgondagen. För att klara av konserten, utan att svimma.
Sova, det var lättare sagt än gjort:

Jag hade: Den lilla filten + En sverige flagga.
Charlotte hade: En sovsäck + Ett litet värmefolie.
Det skulle hålla oss varma och ge oss den sömn vi behövde. Haha, yeah right!

Det visade sig att bli en kallare natt än vad vi både kunde föreställa oss. Jag hade tur för Charlotte var snäll och vi delade på sovsäcken. Men hur fan får man plats två i en sovsäck? Vi lade oss tätt mot varandra som en.. mask(?).
Vi försöker på ett flertal olika sätt knöla ned oss båda två, utan att sovsäcken skulle spricka. Omöjligt.
Den fick förbli halvtäckande. Flaggan och filten la vi på marken.. asfalt. Asfalt är döden.
Stenhårt och förbannat kallt.
Det var det värsta. Marken. Helvetes mark!! Den kylde ned hela kroppen.

Jag vaknade av att jag frös och hade ont. Vi var tvugna att byta ställning.
Charlotte vaknade av att hon frös och hade ont. Vi var tvugna att byta ställning.
Jag vaknade - Vi böt ställning.
Charlotte vaknade - Vi böt ställning.
Jag vaknde - Vi böt ställning.
Så höll det på. Var enda gång Charlotte väkte mig blev jag lika ledsen och tänke "FAN! Snälla Gud, Hjälp mig".
Varje gång jag vaknade och väkte Charlotte tänkte hon detsamma.
När en av oss låg nästan okej, ja, då vaknade den andra. Haha!
 Något som verkligen pissed me off var dessa fans några meter fram. Vet ni vad?
De sov, djupt. DJUPT! Jag lovar, jag slängde många mördarblickar riktade mot dem den natten. Av det jag såg vaknade de inte en, enda gång. Jag såg hur de njöt. Vet ni VARFÖR!? De hade fucking:
Kuddar!!   Duntäcken!!!   LUFTMADRASS!!!!
Ville jag slåihjäl dem? JA! (Funderade ständigt över hur jag skulle smyga mig dit och baxa iväg dem, i sömnen. Sedan kunde jag och Charlotte överta deras area.. nej, vänta.. deras SÄNG!)


"Jag orkar inte" "Jag fryser. Outhärdligt!" "Snälla NÅN"
Jag funderar över solen, när den går upp igen. Jag ber. Frågar Charlotte, det är många timmar kvar.
Jag dalar mellan två olika tillstånd:
-Jag darrar. Vill bryta ut i gråt. Det är så smärtsamt. Outhärdligt. "Hoppas tiden går går fort."
-Jag darrar. Tittar upp mot himlen, på stjärnorna. Andas in friska andetag.
Min blick faller vidare på den långt slingrande kön. Många sover, en del småpratar. På italienska. 
Vi gör det här tillsammans. 
För Tokio Hotel.
"Låt natten ta all tid i världen." Jag är här och jag är lycklig.



(Jättetråkigt, men vi knäppte bara en enda bild under hela denna natt. Eller, kväll. Det var i alla fall mörkt.
Jag tror det kan ha varit under uppropet.)

Fortsättning kommer. Någon dag! Då är det dag 4, den stora dagen.

Jag hade en jättefin dröm inatt. Drömmen var om Bill Kaulitz. Jag är så kär.

Serais ce possible alors?


Que tu m'aimais encore,
C'est quelqu'un qui m'a dit que tu m'aimais encore.
Serais ce possible alors?
                                             Could that be possible?

det är nästan skrämmande hur snabbt mörkret lägger sig nu för tiden
just nu är det grön höst ute och jag tittar på gossip girl

i oktober kommer jag för första gången vandra längs londons gator. för shopping, shopping, shopping
mmm, SÅ GLAD

Åh, nu ska jag gosa ned mig framför Gossip girl i ett par timmar. Sedan ska jag åka och städa på pappas jobb, vilket inte låter lika tilltalande. Men nu, i ett par timmar, har jag det bra.

Tills vidare har ju skaffat Photoscaper. På.. TYSKA.. Det gick sådär. Men men, får duga tills jag skaffat Photoshop.
Här är i alla fall en bild från igår kväll. Nu ska jag omsinkad springa till bussen för att möta upp Rosanna! LATER

Sitter hemma hos Rebecka. Har nyss sovit två timmar. SKÖNT. Dansar nu till, jag vet inte vad, och ska strax dra ned på stan med rövgänget.




Själv är man sjuk och där av the look..... SÖT 

3 koppar te och jag känner mig fortfarande lika sjuk. Fan! Och att inte ha photoshop eller liknande suger. Hatar att inte kunna ändra ljuset. Yäyää.. Borde sova. Längtar nämligen efter min frukost.

till hösten kommer jag bära svart smink och mörkbrunt hår, fan så snyggt
kanske orange/persikofärgade läppar på det. mmm

I halvfixat hår spenderades den sista middagen här i Göteborg. Tillsammans med Charlotte.
Billys i ugn. Cider. Jordnötter. Nyttigt? Oh, yes.

Efter att ha sett på halva Black Beauty blir vi hungriga och går ner för att steka pannkakor. Meningen var att vi sedan skulle återvända till övervånigen och filmen.. men isället fastnar vi framför datorerna. Till klockan blir närmare tre på natten. Vilket motsvarade sju timmar. Hur jävla pantade är vi inte?
 Haha, herre gud. Men kul hade vi! Övertrötta som bara den.. och det om Något, leder till mycket garv.

Innan vi gick och la oss kollade vi på nedladdade The Human Centipede vilket faktiskt var en besvikelse.. Den var inge vidare läskig och till och med ganska lam. Dock saknades sista fyrtio minuterna, vilket kan vara ganska avgörande i en skräckfilm.
Däremot var filmen ganska ångestframkallande.

          



Vi steg upp klockan tolv och sedan dess har vi hunnit med en sväng på Ica, frukost, Milano-skrivandet. Tiden bara rinner iväg och strax ska jag hoppa in i duschen för att göra mig klar för staden. Ska möta upp Kathy för att sedan spendera min sista kväll hos henne.

Imorgon kl. 12 åker jag hem. Omedvetet har jag råkat boka samma tåg som Charlotte upp till Stockholm vilket självklart gör resan mycket roligare! Hon ska nämligen upp till Sthlm för att sedan ta flyget från Skavsta till Polen och se 30STM live! (Tror säkert ni kommer kunna läsa det på hennes blogg sedan om ni är intresserade.. phantomrider.blogg.se)

Vid denna tid är vi tillbaka vid arenan och har precis varit iväg för att checka in på Dateo Hotel.
Det första vi gör då vi är på plats vid arenan igen är att gå för att kolla om vi missat något - vilket vi inte hade. Allt var lungt.

Inne i en utav matsalarna joinade vi Stephanie och Livvi där vi satt och pratade strunt tills jag och Charlotte fick för oss att dra vidare ut i solen. På det gröna gräset bäddade vi ner oss själva under Sverigeflaggorna och lyssnade på TH. Vårsolen värmde och det var riktigt skönt där i vår lilla hörna.




Och så den där Nutellan...

Vi åt, mera. Vi halvsov. Och ja, hade det allmänt mysigt. Några holländare kom och slog sig ned ett par meter brevid oss. Småpratade lite med dem men sedan var det inget mer med det.
Här låg vi enda tills det började närma sig  en andra uppropstid. När folk började dra sig bort mot trappan gick även vi dit. 

Det som slog mig under uppropet var vilken sammanhållning det var. Som en enda stor familj. Alla var så glada. De som höll i uppropet pratade högt, drog italienska skämt, skrattade och alla var så trevliga.
Det var inga som verkade se ned på andra eller på något sätt gav elaka blickar som det ibland kan vara i Sverige.
Alla var accepterade och sådana saker gör mig så glad.
 Det var också väldigt roligt att varje gång höra deras försök till att uttala våra svenskas namn och - deras ansiktsyttryck! Haha!

Det var totalt sex styckna från Sverige som var där för att köa.
 Uppropet tog ett bra tag med tanke på att vi redan var flera, flera hundra. Men med tanke på stämningen så var det så otroligt mysigt. Och bara det att, alla var där för exakt samma sak.

Under uppropet drog de även lite informationsprat. De vi fick reda på var bland annat att de skulle spelas en fotbollsmatch senare ikväll. Det var då viktigt att vi höll oss undan under dessa timmar för att undvika bråk och dyligt.
De pratade även om hur kvällens förflyttnar och samlingar skulle gå till. Slutmålet var alltså att hamna i kön utanför arenan där vi då skulle sova. Det kanske låter som om "det är väl bara att lägga sig där".. Men nej. Med tanke att tiden började dra ihop sig var det så mycket folk som kommit för att börja köa. För att allt ska gå till på rätt sätt behövs otroligt angagerade männsikor som hjälper till att styra upp allt. Och framför allt: Att fans lyssnar och accepterar varandra.

Tyvär fick jag ingen bild på massan. Här är i alla fall en bild på fansen då uppropet precis är klart. Här börjar folk lämna uppropet..


Tillbaka vid våran lilla hörna myste vi ned oss igen. Denna gång joinade även Stephie och Livvi oss. Även Hannah och Rebecka, två andra svenskar som vi börjat prata med. Nu var vi alla svenskar samlade, haha. 
(Dock saknar både S och L på bilen.. och mig själv, photografen då..)



Jag och Charlotte började prata om att vi skulle åka in till stan för att unna oss en riktig italiensk middag på någon restaurang. Vi skulle ju hålla oss undan från området och kände därför att det var ett ypperligt tillfälle att få bocka av sin första italienska riktiga pasta!

Av någon anledning blev vi kvar i våran hörna. Tror vi kände att, ifall det skulle hända något, är det bra att vi är på plats.

Den kommande tiden passade vi väskor åt både Stephanie, Livvi - åt Hanna och Rebecka. De skulle nämligen lämna saker på hotellet och ta sig en matbit. Under tiden pratade vi en hel del och jag, av någon konstig anledning, fann mig busken (på bilden ovan) väldigt attraktiv. Den såg både hållbar och mjuk ut. Misslyckade försök till att lägga sig på den har vi fångat på film. Så himla fult, haha!

Holländarna satt tåligt fortfarande kvar vid exakt samma plats. Av olika skäl fick vi en hel del skratt genom dem.
Men hjälpsamma var dem i alla fall, de passade nämligen alla väskor medan jag och Charlotte stack iväg för att utforska och använda kameran lite. Det var solnedgång och så jäkla vackert!

/
Framför oss såg vi en trappa som hörde till arenean. En trappa som låg lite mer avskilt och helt tomt på folk.
Vi såg det perfekta tillfället till försökta hoppbilder.
Det failade rätt rejält med tanke på att resultatet blev bland annat detta:
(Och min kropp ser ju allvarligt talat ut som ett jävla SKÄMT på denna bild... herre min gud...)
 

Där dog inspirationen. Vi knallade vidare. Kvällen var så skön med tanke på solnedgången och hur behagligt den värmde. Det var ljummet. För att få denna tid på bild gick vi som sagt vidare där vi hittade en mysig plats att fotgrafera.
 Det var vid ett par stenar precis utanför arenas område.

Synd bara att jag inte kan redigera ljuste i bilderna så de ger kvällen rättvisa..
Denna bild är dock väldigt mysig.




Dumma som vi är har vi bara med en systemkamera med ett minneskort. Så här blev minnet fullt. Det rymmde ungefär 200 bilder. Kul. Vi lämnade systemkameran och hämtade istället Charlottes Ipod och tänkte att, då blir det film istället.
 Med ipoden i högsta hugg spanade vi barfota vidare på området kring arenan. Checkade in ticket-officebox där bljetterna under morgondagen skulle hämtas ut. Till slut hamnade vi på en äng en bit utanför arenan. I gräset pratades det fölt av ett barnsligt glädjeryck då vi började springa med flaggorna efetr oss.
Härliga Milano.

På tillbakavägen förvånde en bil oss då de två gubbar exalterat veva ned rutan och ropade "Sverige WOHOOO!!", på brytande svenska. Lite kul. Tillbaka vid våra väskor slår vi ned oss en kort stund men bestämmer oss sedan för att gå in eftersom det börjar bli kallt. Livvi och Stephanie är fortfarande inte tillbaka så därför fick deras väskor också följa med in.

I "restauranghallen" halvsov både jag och Charlotte mot en spegelvägg som prydde en utav "matsalarna". En stund senare joinade även Rebecka och Hannah oss. Någon timme senare var alla tvugna att utrymme lokalerna då städarna skulle börja göra sitt jobb.
Där ute hade solen nu helt gått ned och det var kallt. Alla var salmade och det hölls ett informationssnack. De berättade varför vi var tvugna att gå ut och att de inte visste hur länge vi skulle behöva stå här. De skulle återkomma med mer information så fort de visste och med tanke på att de kunde dröja fick alla tillåtelse att sätta sig för att försöka sova. Dock fick vi inte lämna området.

Tiden gick och vi höll oss sysselsatta med att sjunga på fula svenska barnlåtar. Vi sex stod i en ring och ja, sjöng. Pratade osv. På något sätt började vi även snacka med några italienare och deras alkoholiserade föräldrar. Inget i negativit syfte, de var både trevliga och glada. Livvi försökte impa med sin italienska och växlade ett par ord. Eftersom vi inte förstod ett smack fick hon även översätta så gått det gick.
 I näreheten av där vi stod såg vi ungefär som en hall, där vi funderade på om vi kunde sitta. Det blev kallare och kallare och vi fick ju inte gå in i mathallarna igen. Vi sex öppnade dörren och satte oss i korridoren. Det var glasdörrar så det kändes ändå tryggt eftersom då hade vi ändå koll på om det händer något utanför.
Klockan närmade sig antagligen 11 vilket fick våra magar att skrika efter middag. Som tur var fanns det fortfarande ett utav matställena i hallarna som var öppna. Vi gick in och köpte oss en pizza slize med pommes, haha.. fan va nyttigt! Tog med oss maten tillbaka till korridoren och det var så otroligt gott att få något varmt i magen. Med magsäcken full lyckades vi även somna en liten stund vilket faktiskt var jäkligt skönt!

Allt fler fans upptäckte att de gick och sitta där vi var vilket därför ledde till ett ständigt svängande i dörren. Vi blev smått irreterade eftersom kallluft släpptes in. När mer och mer folk började slå sig ned kom en vakt och sa till oss alla. Man fick tydligen inte sitta där ute. Då var det bara dags att gå där vi tidigare hade stått. Som tur är var det i alla fall under tak vilket isolerar lite.

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte är lite mysigt där alla fans stor samlade tillsammans mitt i den kalla natten. Det är en speciell känsla. 
 Den långa väntan gjorde att jag och Charlotte till sist bestämde oss för att lägga oss ned. Det var en hel del fans som bäddat ned sig på plats, men även på gräsplattarna som låg precis brevid.
Bland andra fans klämde vi oss ned på en utav de där gräsplättarna och där låg vi skedande för att hålla värmen. Vi hade min "fattigfilt" och våra flaggor.
Dessutom var vi väldigt övertrötta vilket ledde till en hel del förbjudet snack. Jag är jäkligt glad att inte alla italienare och andra europerare förstår sig på svenska. Då hade vi nog inte varit så populära, hehe.
 På gräset tätt tryckta mot varandra låg vi ändå helt okej. Det var inte farligt kallt och vi hade roligt. Och jag älskar känslan av att alla andra fans känner likadant.
Dock var det ju trångt under våran lilla filt, så, så fort en rygg, rumpa, ben or whatever - kom utanför blev det svinkallt. Haha! Men vi överlevde det med och vi började känna att "här kan vi ändå ligga".

Men, tiden var tillslut inne.. det var samling igen och det var nu dags för den stora flyttningen. Till den riktiga kön. Kön där vi skulle sova och kön där vi sedan skulle släppas in i arenan. Den kön som hela systemet är uppbyggd för. Nu var det på allvar...

...med tanke på att klockan är över tolv får ni läsa fortsättningen i Dag 4.

Untitled from Charlotte Lindén on Vimeo.

Jag och Charlotte tog nämligen tillfället i akt - nu när vi ändå är tillsammans. Vi har nu suttigt i alldeles för många timmar och tar därför en paus. Imorogon fortsätter vi.

För att förtydliggöra det hela så skriver vi vidare på Milanoresan och vi kommer ta yttligare ett par timmar under morgondagen för att sedan få det publicerat!
HÅLL UTKIK! "Milano, Dag 3 (Del 2)"

(Som sagt är jag sedan igårkväll hemma hos Charlotte i Floda/Gbg)


Idag är det en regndag. Vilket för mig och Charlotte innebär mysdag. Startade dagen med zappande och då vi började bli hungriga traskade vi ut i regnet ned mot Ica.

Detta var våran goda frukost. Och att jag hittade pålägg märkt "Milanosalami" var ju pricken övere i:et.

Vi har precis upprustat oss själv med fyra filmer på datorn. Detta blir en bra dag.

Nu har jag vinkat av Rosanna vid tåget. Och just i detta nu sitter jag vid datorn på Centralstation i Göteborg. Min dator dör om 7 minuter vilket gör mig smått deprimerad eftersom jag kommer få vänta på Charlotte i säkert en timme till.

I alla fall, lite sorligt är det allt att Rosanna åker. Har haft 4 helt fantastiska dagar!  Och ja, kommer sakna dig!!!!!! Men ses om en vecka så det får väl vara LUNGT...

Jag stannar som sagt hos Charlotte tills på onsdag vilket jag ser framemot! Ska försöka hinna träffa Kathy också när jag ändå är här och hälsar på. Hoppas det blir av!

LATER/ Hare

                                   
Jag önskar av hela mitt hjärta att framtiden inte kommer vara densamma.

Igår kväll roade vi oss (i säääkert två timmar) med att kolla på olika videoinlägg med William.
Alltså, skönare grabb får man leta efter.

Klockan ringde 8 och lika snabbt satt vi bänkade vid frukostbordet i matsalen.
En smörgås och några cornflakes senare låg vi i sängen igen. Öppet fönster och ljudet från gatorna låg vi där i hela två timmar. Så jäääkla skönt!

Sitter med lappisen för en liten snabb update här i fönstret (fönstret<3) och nu är det dags att kladda på sig lite smink och dra ner på stan. Ciao!

En timmes sömn och jag bestämde däför att sova på tåget låter bra. Men nu sket ju sig det också! Stackars Rosanna.. undra om jag kommer vara övertrött idag?

      


Som sagt sitter jag på tåget och ska sitta här ett bra tag till. Så, kan lika gärna berätta för er hur ointressant det än är.
Igår var jag i stan med J&R. I ett tidigare inlägg visade jag några plagg som fick fingrarna att klia något helt sjukligt. Jag letade upp dessa i butik!

-Skinnjackan från Lindex var fullkomligt vidrig på mig. Satt inte alls bra. Looked like a RAGATA
-Leopardjackan väntas på leverans.. kommer i veckan... CAN'T WAIT!!!!!!!!!!!!
-Och.. och.. Acneskorna, vilken dröm! Förälskad. Både i de svarta och i de gröna.
Men fyra lax paret känns inte riktigt som min buget. Tyvärr.

Sitter i detta nu på tåget ned mot GÖTEBORG! Mina endagslinser är flera dagar gammal och den ene fuckar sönder totalt. Skaver olidligt och det bara rinner. Fan..
(Det värsta är dessutom att jag har en, EN jäkla liten lins kvar.. den ska räcka i SEX DAGAR!! Hur fan täntke jag där!?)

Inatt har jag sovit ganska exakt EN TIMME.. kill me. Samtidigt är jag för trött för att somna på tåget.
Så mja, sitter här. Ett par fyllisar sitter framför mig som snackar hej vilt om spriten de druckit. Den ene ringer flickvännen och säger hur mycket han älskar henne. Låter så patetiskt. Högljudda fulla människor.. usch.

Så, förutom det och min halvgoda frukostwrap så är det faktiskr väldigt mysigt här på tåget!
Möter upp Rosanna där nere när jag kommer fram och det ska bli så kul. Efter några dagar drar hon tillbaka till Torekov och jag stannar i ett par dagar hos Charlotte.

PUSS!

Som sagt så finns vår resa i två verisioner. Är ni intresserade så tycker jag verkligen ni ska gå in och läsa Charlottes verison också! Hon är grym på att skriva och fångar därför den rätta känslan.

phantomrider.blogg.se

Jajamensan! Idag tog jag och Charlotte tag i Milano Dag 3. Dock blev det ju så sjukt långt.
Insåg att ingen mänsklig människa kommer orka läsa. Därför bestämde vi oss för att dela upp dagen i två delar.

Inlägget nedan har ni alltså Del 1!! För att läsa Charlottes verison kan ni gå in på; phantomrider.blogg.se
Och vill ni ha en uppfräshning vad som hände dagarna innan så kolla under kategorin Resor/Konsertet 2010.

Sitter i en liten mysig stuga på landet i Nyköping sedan igår eftermiddag. Kommer antagligen hem imorgonkväll igen!

                                                                   (Självutlösare är inte riktigt min grej. Därav.. resultatet)

      ////

Bilderna blir ju så tråkiga när man inte kan redigera de på något sätt. Ser så.. lamt ut. Finns det någon där ute som kan komma med förslag över ett tillfälligt redegeringsprogram (som går att ladda ned) - säg till!

att under sömnlösa nätter se livet utanför

natt bli till dag
eller
bara

de tusentals stjärnor 
de tusentals regndroppar piskande mot marken
 långt, långt där nere

en ensam bil i natten
eller två människor hand i hand

bara det att ha ett liv framför sig,
alla de där sömnlösa nätterna
det vore, fridfullt

ja, då skulle det faktiskt vara helt okej att inte kunna sova ibland

Såg nyss filmen Hachiko. Det jag tar med mig utav filmen är framför allt hur otroligt fina hundar är. Det är verkligen människans bästa vän. Det här är ett bra exempel på vad verklig lojalitet handlor om.
Så himla fin historia - men så fruktansvärt sorllig.

Jag är så berörd. Verkligen en film som borde ses.
Dock är sådana filmer väldigt jobbiga för mig att se, då de påminner mig om hur fruktansvärt mycket jag saknar min fina s.
Men absolut, se den. Dock kanske inte den bästa film att se på förste dejten HEHE (cryiiiing)

För övrigt så har Lasse Hallström gjort ett grymt bra jobb som ressigör.