"Men, tiden var tillslut inne.. det var samling igen och det var nu dags för den stora flyttningen. Till den riktiga kön. Kön där vi skulle sova och kön där vi sedan skulle släppas in i arenan. Den kön som hela systemet är uppbyggd för. Nu var det på allvar..."

Det var det sista jag skrev från förra inlägget. Nu fortsätter vår berättelse - in mot natten.

Alla dessa hundra-hundratals fans började röra sig mot ticketoffice-box för upprop. Det blev rörigt till en början men jag var förvånad över hur snabbt alla faktiskt tog sig en plats och stod stilla, lyssnade.
(Kanske för att det var mitt i kalla, svarta natten och alla var trötta haha!).
Jag och Charlotte hade som sagt nummer 263 och 264. Trots att det gick väldigt segt kunde jag inte låta bli att le innombords. Tjejerna som håller i kösystemet, jag beundrar deras tålamod.
 En, efter en. Flera, flera hundra räknas de upp.
Och det bästa av allt, de gör det med ett leénde på läpparna. Vi är en stor familj.
Det känns så bra att vara en av dem.

Under uppropet:
Vill passa på att berätta en liten detalj jag först tänkt att skippa. Jag ångarade mig, det hör ju trots allt till den här resan, även om det låter lite.. creepy? Here it goes:
Det var en kille. Vid namn.. Smörgås. Fråga mig inte, jag har inte en aning vad Liviana och Stephanie fick det ifrån. Men så blev han kallad. Och så blev vi skrikandes varje gång vi såg honom "SMÖRGÅS!!!". 
Haha, för jävla roliga vi är.
 I alla fall, nu till saken. Jag stod och småtittade på honom under uppropet bland alla dessa fans.
Det gjorde jag under förra uppropet också.
Svart, långt hår.
Smal, lång.
Svart smink.
Kläder inspirerade av Bill.
Att han till och med rörde sig som Bill var väl det bästa av allt.  
Okej - han försökte nog efterlikna allt Bill är och har. Men jag gillar det.

Och mja, nu verkar det ju ha blivit så jävla poppis att vara vän med honom på facebook så, jag antar ni vet vem jag talar om. The one and only, Andre Alexe.
(Dock är han ju inte ens i närheten av Bill. Det kan nog vem som helst intyga. Men det var roligt!)

Tillbaka där vi var:
Ja, vi står fortfarande och väntar på våran tur att bli uppropade. Vi ser hur gångarna byggt av kravallstaket sakta men säkert börjar fyllas upp. De som fått sin plats börjar lägga sig till rätta för natten. Det ser mysigt ut.
  Uppropet avbröts plötsligen och upprops-tjejerna berätta något på italienska. Jag och C kunde på tonläget avgöra att det var något att vara orolig för. Som tur var fick vi förklarat för oss vad som var på G - det gick rykten om att fans från konserten i Rom var påväg hit i stora bussar. De skulle komma för att förstöra vårat kösystem. De skulle då kunna ta sig längst fram trots att de inte köat.

Det visade sig vara lungt. Jag vet fortfarande inte om det var falska rykten eller om de helt enkelt drog sig tillbaka. Men nu i efterhand kvittar det vilket fall.

Eftersom vi stod en bit ifrån upprops-flickorna och hörde halvbra var det svårt att avgöra hur långt in i uppropet vi befann oss. Charlotte verkade hålla sig hyffsat lugn men jag, hehe, jag var rädd. Det visade sig att vi inte alls behövde vara oroliga då jag knölade mig längst fram för att fråga. Vi hade nämligen inte ens kommit till hälften av mitt och C's dryga 200.
 En lång väntan återstod men till sist var det vi. "263... Char..lotte.. Lin..lin...dén"
Även om vi båda stått stenkoncentrerade under hela uppropet sken vi upp som om vi vunnit på bingo!
Vi rusade fram mot tjejerna och de hänvisade oss att gå vidare mot vår plats.
Längs den slingriga kravallstaketgången gick vi tills vi möttes av fansen som hade platserna framför oss i kön.

Vi slog oss ned. Och, där satt vi. I en kö som växte sig allt längre.
Det var dags att försöka få lite sömn för att klara av morgondagen. För att klara av konserten, utan att svimma.
Sova, det var lättare sagt än gjort:

Jag hade: Den lilla filten + En sverige flagga.
Charlotte hade: En sovsäck + Ett litet värmefolie.
Det skulle hålla oss varma och ge oss den sömn vi behövde. Haha, yeah right!

Det visade sig att bli en kallare natt än vad vi både kunde föreställa oss. Jag hade tur för Charlotte var snäll och vi delade på sovsäcken. Men hur fan får man plats två i en sovsäck? Vi lade oss tätt mot varandra som en.. mask(?).
Vi försöker på ett flertal olika sätt knöla ned oss båda två, utan att sovsäcken skulle spricka. Omöjligt.
Den fick förbli halvtäckande. Flaggan och filten la vi på marken.. asfalt. Asfalt är döden.
Stenhårt och förbannat kallt.
Det var det värsta. Marken. Helvetes mark!! Den kylde ned hela kroppen.

Jag vaknade av att jag frös och hade ont. Vi var tvugna att byta ställning.
Charlotte vaknade av att hon frös och hade ont. Vi var tvugna att byta ställning.
Jag vaknade - Vi böt ställning.
Charlotte vaknade - Vi böt ställning.
Jag vaknde - Vi böt ställning.
Så höll det på. Var enda gång Charlotte väkte mig blev jag lika ledsen och tänke "FAN! Snälla Gud, Hjälp mig".
Varje gång jag vaknade och väkte Charlotte tänkte hon detsamma.
När en av oss låg nästan okej, ja, då vaknade den andra. Haha!
 Något som verkligen pissed me off var dessa fans några meter fram. Vet ni vad?
De sov, djupt. DJUPT! Jag lovar, jag slängde många mördarblickar riktade mot dem den natten. Av det jag såg vaknade de inte en, enda gång. Jag såg hur de njöt. Vet ni VARFÖR!? De hade fucking:
Kuddar!!   Duntäcken!!!   LUFTMADRASS!!!!
Ville jag slåihjäl dem? JA! (Funderade ständigt över hur jag skulle smyga mig dit och baxa iväg dem, i sömnen. Sedan kunde jag och Charlotte överta deras area.. nej, vänta.. deras SÄNG!)


"Jag orkar inte" "Jag fryser. Outhärdligt!" "Snälla NÅN"
Jag funderar över solen, när den går upp igen. Jag ber. Frågar Charlotte, det är många timmar kvar.
Jag dalar mellan två olika tillstånd:
-Jag darrar. Vill bryta ut i gråt. Det är så smärtsamt. Outhärdligt. "Hoppas tiden går går fort."
-Jag darrar. Tittar upp mot himlen, på stjärnorna. Andas in friska andetag.
Min blick faller vidare på den långt slingrande kön. Många sover, en del småpratar. På italienska. 
Vi gör det här tillsammans. 
För Tokio Hotel.
"Låt natten ta all tid i världen." Jag är här och jag är lycklig.



(Jättetråkigt, men vi knäppte bara en enda bild under hela denna natt. Eller, kväll. Det var i alla fall mörkt.
Jag tror det kan ha varit under uppropet.)

Fortsättning kommer. Någon dag! Då är det dag 4, den stora dagen.