Milano, Dag 3 (Del 1)

"I halv panik kastade vi snabbt ihop våra saker och.......... "
Då är det dags att ge sig på Dag 3 i text, bilder och även en liten film!

Skräckslagna tog oss vi ut ur skötrummet då städerskan börjat städa på granntoan. Väl förberedda på att lokalen skulle vara helt tom och så gott som stängd... blev det vi såg framför oss - en shock.





Folk sov överallt, bokstavligen. Som ni ser ovan så låg det människor längs hela väggarna och var enda sittplats i lokalen var upptagen.
Eftersom det var yttligare ett par timmar kvar tills bussen skulle gå bestämde vi oss för att också försöka sova lite. Det gick.. sådär. Två övertrötta tjejer på ett kallt, hårt golv.. 
 Strax innan fyra på morgen kom ordningsvakter för att jaga iväg alla. Lika bra det, vi som skulle på bussen väldigt snart.
Hungriga som vi var hann vi med att handla en riktig italiensk foccacia med mozarealla och parmaskinka! Beställningen gick sådär, med tanke på deras sjukt dåliga engelska. Haha!

Och, strax efter fyra satt vi på bussen - igen. Mätta och glada!

Vad jag minns så var bussresan tillbaka till centralen rolig. Ja, vi var ju väldigt övertrötta. Bussen var tom bortsett från vi två, busschaffisen och en äldre torr dam. Vi satt längst på bussen och det var fortfarande kolsvart. Det lös mysigt från vägarna och ett fåtal byggnader. Jag gjorde mitt bästa för att hänga med i den italienska radion. Där satt jag och sjöng med för full hals. Busschaffisen var allmänt skön då han skrattade med eftersom han antagligen trodde jag tyckte att uttalet var super (vilket det självklart inte var).
.
Ivriga att komma iväg till arenan gick vi raka vägen in till centralen för att ta reda på hur vi skulle ta oss dit. Lika rörigt som sist vi var där! Så stort. Upp och ned, höger och vänster, upp och ned virrade vi runt som två vilsna höns. Gjorde desperata försök till att kommunicera med passerande Italienare, men alla var lika dåliga på engelska. Vi såg två poliser och tänkte att de måste ju ändå kunna engeleska eftersom de är poliser, men icke.
Vi köade till något slags "informationsrum". Det var varmt och jobbigt. Gick segt. Till slut var vi framme och jag stod länge och disskuterade och han verkade inte fatta någonting. Deras engelska började gå mig på nerverna. 
 Han i disken föröskte förklara för oss att de fanns någon gång/dörr ner till tunnelbanerna. Vi gick och letade, kom tillbaka, gick och letatade - kom tillbaka. Jag blev irreterad som fan eftersom vi inte hittade den där sk. gången. Jag tänkte om och om igen "Men är han DUM I HUVUDET!?" Sedan visade det sig vara vi som var fullkomligt pantade.. jag blev ju så irreterad eftersom jag var så jävla säker på att det inte alls låg någon gång våningen under oss. Jag förklarade och gestukelerade på alla möjliga sätt för att han skulle fatta hur sjukt fel han hade. Jag vet ju ändå bäst =) Så som sagt, visade sig att den visst låg där.. HEHE

Om jag minns rätt var klockan runt 5 på morgonen och dörrarna ned mot tunnelbanan öppnade inte förän vid sex någon gång. För att fördröja tiden började vi se oss omkring. Såg lite ut såhär:



Jag förälskade mig i de höga och väldetaljerade taken. Det känns så italienskt på något sätt!
Vid denna tid på dygnet började det även bli ljust utomhus.



Det vi fördrev tiden med var somsagt och kika runt och fotta lite allt möjligt.
Den sista tiden innan vi började röra oss ned på tunnelbanan prioterade vi en chokladboll. Vi satte oss på en bänk vid en lång stentrappa och kollade på de höga taket inne i centralen (med chokladbollen).

Vi började knalla ned mot tunnelbanorna så fort det öppnat.
 Efter en snabb titt inne i en affär som ungefär motsvarar sveriges Pressbyrå, stod vi framför dessa biljettautomater.
Vi båda lider av allvarlig beslutsångest, speciellt när vi är tillsammans.. så det blev stora problem för oss att bestämma vilken sorts biljett som var smartast att köpa. 
Vår jävla beslutsångest ledde till att vi var nära på att planka men just då - i samma sekund, åker två killar fast som försöker planka. Haha!
SÅ.. vi betalade. Lika bra! Possetiv överraskning då de endast kostade 1 euro att åka med tunnelbana och buss, dessa biljetter räkte även rätt länge.


 Här har vi en fullkomligt VIDRIG bild på mig minuterna innan tåget kom. Kör en miniatyr för att inte håna mig själv allt för mycket.

På tåget påväg mot Famagosta händer det inget specielt. Charlotte är orolig för att vi ska missa när vi ska hoppa av. Tacka alla trevliga och hjälpsamma Italienare! När vi står och läser kartan över stationerna hjälper en snäll tant oss hur många stationer som är kvar.

Vi kom av vid rätt station och vi tar oss upp mot bussarna. Vi hade tur och slapp vänta då bussen redan stod där. Med Charlottes resväska sprang vi omsidigt fram, men vi hann! WOHO!! Vägen till arenan gick snabbt, knappa 10 min skulle jag gissa på.
Stunden vi klev av och var en sådan oerhörd lättnad. Vi var FRAMME! Nu börjar jakten på könummer.


En del utav arenan, vilket egentligen är ganska ful..

Kösystemet fungerade ungefär som i Stockholm (vilket innebär att man kan sova hemma/på hotellet under nätterna, men du måste vara på plats under resterande timmar av dygnet). Det var alltså ingen större chock när vi såg att det var så pass folktomt. Det var ju fortfarande tidigt, tidigt på morgonen.
Vi ser en liten folkgrupp i vilda försök att få upp ett par tält i denna blåst. Vi går fram och pratar lite med dem och frågar bla. om könummer. De som håller i kösystemet skulle komma till första uppropet och då skulle vi få våra nummer!
Medan vi väntar sitter vi där ett tag med dem i gräset. De trodde vi var från Tyskland, HEHE

När vi såg fans börja röra sig nere vid ingången till "gallerian" gick vi också dit. De som höll i kösystemet var på plats och vi fick våra könummer. Det visade sig att de båda var bra på engelska och riktigt trevliga!


Här är min bleka hand med detta snygga nummer.. helt ok! Charlotte fick 263.

Kort därpå öppnade de så vi kunde sätta oss inomhus. Innuti "gallerian" var det bara en massa snabbmat-hak och någon lite finare restaurang. Även en liten affär med snacks och toaletter.
 Här satt vi halvsovandes med huvudet på ett bord och vaknade till ett informationstal på självklart, italienska. Vi fattade inte ett skit.
Som tur var förklarade de för oss två på engelska efteråt. Vi fick även chans att prata lite mer med dem om när det fanns tid för oss att checka in på hotellet. Detta slutade med att ett helt bord (bokstavligen) satt superangagerade och disskuterade hej-villt fram&tillbaka på italienska över hur vi skulle ta oss dit. Så oerhört hjälpsamma! Det gjorde oss väldigt glada och vi fick med oss en lapp med en grym beskrivning till hotellet.

Det passade bäst att åka till hotellet så fort som möjligt, så det var vad vi gjorde. Uppe vid busshållplatsen fick vi vänta i ca. tjugo minuter på bussen. Och senare åkte vi vidare, tillbaka till Famagosta och sedan hoppade på tåget mot Garibaldi där bytte vi mot pendeln.
Framme i rätt område var det bara att börja leta efter rätt gata där vårat hotell skulle ligga. Vi virrade runt en stund och det visade sig sendan att Dateo Hotel låg precis vid tunnelbaneuppgången. Hehe.. Dock fick var vi för tidiga för att få checka in. Vi fördrev tiden genom att bekanta oss med gatorna och leta upp en mataffär.





Runt strosande längs Milanos gator hittar vi till slut en matbutik som är öppen. Enligt italienarena på gatorna så var de flesta mataffärer stängda på söndagar. Men som tur fanns det en öppen. 

Inne i butiken började det hela bra. De hade matkorgar jag aldrig sett i hela mitt liv. Oj så komplicerade!
Teknisk som man är började man försöka förstå sig på dessa. Rätt överlägsen stod jag där och vågade visa upp att jag visst förstod hur man skulle hantera dessa (vilket jag i själva värket inte hade en jävla aning om).. Min blick möttes med en stor muskulös mörkhyad kille. Han såg antagligen min frustrerade och oroliga blick, jag måste sett ut som ett jävla frågetecken. Han började vilket fall garva, vilket är fullt föreståeligt.. Hahaha!

Vi slogs över hur mycket skit som fanns. Med skit menar jag, onyttigt. Vitt, vitt, vitt. Färdigrostade bröd i en miljon olika märken. En miljon olika kakförpackningar och allt såg så utlänskt ut. Och så, jag vet inte.. "låtsas", oäkta.
Vart var alla färska grönsaker, italiensk pasta och parmaskinka? =(   Haha, besvikeeen!
Jag antar att inte alla matbutiker är som denna. Det var så dåligt utbud på ingredientser (till egenlagad mat).
Bara sådana vanliga saker som kryddor, pasta, ris, potatis, grönsaker, frukt, ägg osv osv.. ja, ni fattar. Utbudet var superdåligt!


Vi köpte onyttigheter som Nutella, ciabatta och färdigrostatbröd.. Gott som fan!

Ja, detta började vi avnjuta i en liten mysig park där en liten pojke och hans pappa spelade basket. Annars var det ganska lungt. Förutom en miljon duvor som var så jävla glada för att vi hade med oss sjukligt mycket bröd. Korkad som man är börjar man mata dem vilket jag då får ångra. En hel flock kommer. Jätteglada!




I parken pratades det om allt möjligt och tiden började rinna iväg. Vi gick tillbaka till Dateo för att checka in.
Allt gick finemang och vi fick våra nycklar. Uppe på rummet envisades Charlotte med att tvätta sitt hår en snabbis i handfatet (vilket brukar vara våran specialitet... Britney-minnen Charlotte, Brittney-minnen haha..).
Jag själv däremot, äcklet som man är - lät håret förbli fettigt och otvättat =)

Innan vi gav oss av kikade vi runt lite på hotellrummet och det såg väl helt okej ut med tanke på priset.
I entrén och trapphuset luktatde det dock rök och ganska ofräsht, det hade liksom satt sig i heltäckningsmattorna.
 Uppe på vårat rum hade vi ett fönster ut över en gård. Mitt emot hade vi en lägenhet och jag stack ut huvudet och vrålade. Något slags glädjerop.. heheh. Våra grannar kollade med stora ögon. Undra varför.


På vägen tillbaka till arenan hände inget speciellt vad jag kan minnas.
Så, i denna story ligger vi alltså under den tid då vi är tillbaka på arenan. Men jag känner att, här stannar vi. Det blir så långt. Detta är Del 1 ut av Dag 3. Del 2 kommer upp så fort som möjligt!
Då utlovas även en liten ihoppklippt rulle som utspelade sig under hela dagen!

Kommentarer
Postat av: charlotte

britney-minnen <3



saknar ihjäl mig efter milano. dör.

2010-08-12 @ 00:07:28
URL: http://phantomrider.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0